Arbetstidsförkortning gör oss alla fattigare
I GP 24/2 hävdar fyra forskare att förkortad arbetsvecka med bibehållen lön ger en rad positiva utfall, till exempel bättre hälsa, mindre stress och ökad produktivitet. Underlaget är en studie av elva organisationer som frivilligt infört fyra-dagars vecka med oförändrad lön.
Problemet är att studien har så stora metodologiska brister att den inte kan säga något tillförlitligt om effekterna av att införa fyra-dagars vecka med bibehållen lön.
För det första bygger den på organisationer som frivilligt valt att korta arbetsveckan med bibehållen lön. Resultaten kan därför inte användas för att dra slutsatser om en lagstadgad arbetstidsförkortning, där företag tvingas att minska arbetstiden med bibehållen lön – vilket är det som diskuterats i debatten om arbetstidsförkortning.
Arbetsplatser som frivilligt väljer att korta arbetsveckan gör det sannolikt därför att de bedömer att det gynnar den egna verksamheten. De som inte ser sådana fördelar avstår.
Företag har starka incitament att genomföra åtgärder för att skapa vinst och överleva på marknaden. Om en fyra-dagars vecka med bibehållen lön ger starka konkurrensfördelar skulle fler företag redan ha infört detta. Alternativet är att svenska företag systematiskt avstår från uppenbara lönsamhetsvinster. Detta är osannolikt och tyder på ett grundläggande missförstånd av hur marknadsekonomi fungerar.
Det avspeglas också i studiens genomförande. Endast fem privata företag deltog, varav ett hoppade av. De kvarvarande bestod av konsult- och tjänsteföretag. Det är uppenbart att dessa verksamheter inte är representativa för svenskt näringsliv som helhet.
Därtill bygger de analyserade utfallen på självrapporterade upplevelser avseende till exempel hälsa, sömn, lyckokänslor, livsbalans, tid med familjen, arbetsbelastning, kreativitet, produktivitet, kollegiala relationer, och så vidare. Forskningen visar sedan länge att självskattningar ofta skiljer sig markant från faktiska beteende- och prestationsmått. Den som får arbeta en dag mindre med oförändrad lön har uppenbara incitament att beskriva reformen i positiva ordalag.
Forskarna medger metodproblem, men menar samtidigt att resultaten backas upp av annan forskning. Den enda studie som de nämner bygger dock också på självrapporterade upplevelser och en kontrollgrupp som valt att inte delta. Om kontrollgruppen skiljer sig från de verksamheter som väljer att delta, vilket är sannolikt, går det inte att isolera effekten av en arbetstidsförkortning.
Samtidigt finns det ett flertal studier som använder så kallade naturliga experiment, där arbetstiden varieras till följd av händelser som varken arbetsgivare eller arbetstagare kan kontrollera. En genomgång av denna litteratur visar att arbetstidsförkortning med bibehållen lön inte ger någon tydlig effekt på produktivitet (möjligen marginellt) eller sysselsättning (om något minskar).
Beräkningar från Konjunkturinstitutet, Svenskt Näringsliv och LO pekar dessutom på att en generell arbetstidsförkortning med en arbetsdag till en bibehållen lön skulle minska Sveriges BNP med 958, 869 respektive 181–330 miljarder kronor. Alltså räknar inte ens LO med en positiv effekt på Sveriges ekonomi.
Om alla jobbar fyra dagar med bibehållen lön blir vi fattigare.
