Tänk på symmetri när ränteavdrag diskuteras

I den aktuella debatten om stigande tillgångspriser och skulder, risk för bubblor och krascher och behov av åtgärder förekommer allt oftare förslag som berör kapitalbeskattningen. Inte minst är hushållens avdragsrätt för räntekostnader högt på agendan.

Kapitalbeskattningens behandling av överskott och underskott behöver vara symmetrisk. Mer specifikt är det angeläget att eventuella regelförändringar inte isolerat minskar ränteavdrag. I stället behöver eventuella ändringar ske generellt via skattesatsen så att också kapitalinkomster får motsvarande lägre beskattning.

Med symmetrisk kapitalbeskattning säkerställs att investeringsbeslut inte snedvrids eller görs beroende av den skattskyldiges balansräkning. Vidare säkerställs att ett låns skatteeffekt blir densamma oavsett om man har nettotillgångar eller nettoskulder. Med symmetrisk kapitalbeskattning blir finansieringskostnaden för en placering opåverkad av om man minskar egna tillgångar eller om man lånar. Skattesystemet likabehandlar då personer som är att betrakta som ”rika” respektive ”fattiga”.

I sammanhanget är det viktigt att ha i minnet att Sveriges kapitalinkomstskattesats, på normalt 30 procent, är väsentligt högre än omvärldens genomsnitt på ca 17 procent. Det framgår i flera jämförelser. Generellt sänkt skattesats skulle stärka den svenska ägarbeskattningens konkurrenskraft och sänkningen måste, som nämnts, ske generellt och inte göra åtskillnad mellan över- respektive underskott av kapitalinkomst.

Problemen vid en asymmetrisk ändring av kapitalbeskattningen kan också illustreras med följande enkla praktiska exempel:

Anna har ingen kapitalinkomst och Berit har (netto-)skulder som ger underskott av kapitalinkomst. Cecilia har överskott av kapitalinkomst på låt säga 100 000 kr. Alla tre personerna tar upp varsitt lån och får 10 000 kr i ränteutgift, vilket med dagens regler medför en kostnad efter skatt på 7 000 kr för samtliga. Om regelverket ändras asymmetriskt så att (enbart) ränteavdraget slopas får Berit och Cecilia betala fulla räntekostnaden på 10 000 kr, eftersom avdrag inte längre medges. Cecilia kan däremot kvitta utgiften mot sin kapitalinkomst, vilket ger lägre kapitalskatt och räntekostnaden för lånet blir därmed 7 000 kr efter skatt. Om Cecilias kapitalinkomst kommer från tillgångar som kan säljas av i stället för att ta upp lånet uppstår en likadan skillnad i skattebehandling gentemot Anna och Berit vid en asymmetrisk regeländring.

Fördelningsmässigt finns fler aspekter. Ju ”fattigare” hushåll, desto mer kännbar blir en beloppsmässigt given ränteavdragsförsämring och privatkonsumtionen träffas också mer direkt. Detsamma gäller balansräkningen för ett hushåll; med små eller inga tillgångar tvingas man dra ner på löpande utgifter medan de flesta som har större balansräkning också har bättre möjligheter att hantera effekten av försämrat ränteavdrag genom omdispositioner i sparandet.

Det är viktigt att den fortsatta diskussionen tar fasta på symmetriaspekterna. Generellt sänkt skattesats för kapitalinkomst behövs också med tanke på Sveriges i internationell jämförelse höga skattesats.