USA får en gräddfil i den globala minimiskatten – frågetecknen hopar sig

I slutet av förra veckan slöts en överenskommelse mellan G7-länderna om att amerikanska företag inte ska omfattas av IIR- och UTPR-reglerna i den globala minimiskatten, pelare 2. Överenskommelsen innebär att inhemska och utländska vinster i koncerner med amerikanska moderbolag inte kommer att omfattas av OECD:s Global Anti-Base-Erosion regler (GLOBE), eftersom dessa koncerner redan omfattas av befintliga amerikanska regler för minimibeskattning. I gengäld slopas förslaget om de amerikanska straffskatterna på utländska investeringar i Section 899 i Trumps ”One Big Beautiful Bill”.

Section 899, som vid tidpunkten för G7-överenskommelsen, bereddes av den amerikanska kongressen, innebär omfattande sanktioner mot länder som har skattelagstiftning som diskriminerar amerikanska bolag. Bolag i dessa länder ska påföras en extra straffskatt på amerikanska inkomst- och källskatter på upp till 15 procentenheter.

Även om det potentiellt finns flera skatter som USA anser vara diskriminerande är det särskilt den s.k. Under Taxed Profits Rule (UTPR) i pelare 2 som har varit USA:s givna måltavla. Syftet med UTPR-regeln är att fungera som en stoppregel mot länder som inte har lagstiftning som garanterar att bolag beskattas med en effektiv skattesats om 15 procent. Regeln, som bl.a. innebär att andra länder kan ta ut en extra skatt på amerikanska bolag som betalar mindre än 15 procent skatt i USA, anses av USA vara extraterritoriell, diskriminera amerikanska bolag och inskränka USA:s skattesuveränitet.

USA har länge hävdat att deras egen minimiskatt, den s.k. Global Intangible Low Tax Income (GILTI) uppfyller de krav som behövs för att komma till rätta med lågbeskattade utländska inkomster. Att så är fallet har emellertid varit minst sagt omstritt. Diskussionerna om huruvida GILTI kan likställas med IIR har pågått under flera år och först när USA hotat med drastiska motåtgärder i form av straffskatter på utländska investeringar har ”enighet” kunnat uppnås på G7-nivå.

IIR och GILTI skiljer sig åt på flera sätt, inte minst pga. att GILTI accepterar s.k. ”global blending” av inkomsterna medan IIR beaktar beskattningen av inkomsterna i varje land för sig. Enligt GILTI kan inkomster i vissa länder beskattas under 15 procent, förutsatt att det globala genomsnittet uppgår till 15 procent. IIR-regeln däremot kräver en effektiv skatt om 15 procent i varje jurisdiktion där koncernen har verksamhet.

Det är mycket positivt att USA väljer att undanröja hotet om straffskatter på europeiska bolag. Osäkerheten kring dessa har legat som en blöt filt över bolagens investeringsbeslut sedan de presenterades av representanthuset i den amerikanska kongressen i slutet av maj. Konsekvenserna av extra skatter på utdelningar, räntor, royalties m.m. hade kunnat få mycket omfattande ekonomiska konsekvenser för många utländska bolag med amerikanska investeringar.

Efter G7-ländernas överenskommelse är det nu upp till OECD och de 147 länder som ingår i det s.k. Inclusive Framework att komma överens om och utforma bestämmelser som undantar USA från pelare 2-regelverket. OECD arbetar under stor tidspress och måste få dessa bestämmelser på plats innan UTPR-regeln börjar tillämpas 2026.

Sedan diskussionerna om att införa en global minimiskatt tog fart har avsikten självfallet varit att den ska vara just global. Syftet var bl.a. att skapa en ”level playing field”. USA var också med och undertecknade OECD-överenskommelsen 2021, vilket framstår som märkligt med tanke på det motstånd som redan från början fanns i den amerikanska kongressen.

Frågan är hur andra länder kommer att agera på att just USA nu tillåts få en gräddfil. Det blir mycket intressant att följa hur exempelvis länder som Kina och Indien kommer att reagera på en lösning som potentiellt innebär att amerikanska bolag får en konkurrensmässig fördel.

Samma fråga kan ställas från ett EU-perspektiv. Mot bakgrund av den pågående diskussionen om att EU halkar efter USA och Kina ekonomiskt och behöver stärka sin konkurrenskraft, kan det starkt ifrågasättas om vi har råd att försätta oss i en än värre situation genom att acceptera att europeiska bolag, till följd av minimiskattedirektivet, ska beskattas hårdare än resten av världen.

USA har uttryckligen hävdat sin och alla länders rätt till skattesuveränitet, vilket även framgår av överenskommelsen med G7-länderna. Om USA menar allvar räcker det rimligen inte med att förlänga tidsfristen för när UTPR-regeln ska börja tillämpas, eller för den delen att sänka skattesatsen så att den är i överensstämmelse med den som finns i GILTI. Detta eftersom en sådan lösning förhindrar USA från att sänka sin bolagsskatt efter eget behag. Trump har vid flera tillfällen uttalat att han vill sänka den amerikanska bolagsskatten på amerikansk produktion från 21 till 15 procent.

Ett annat sätt att lösa situationen vore förstås att slopa UTPR-regeln helt och hållet. Problemet med denna lösning är att det då inte längre finns någon sanktion att tillgripa mot länder som inte följer regelverket, något som kan vara svårt att acceptera från ett politiskt perspektiv.

Den globala minimiskatten antogs efter år av förhandlingar och betraktades som en viktig politisk seger. Den har emellertid fått omfattande kritik, från såväl näringsliv som skatteadministrationer, för att vara extremt komplicerad och administrativt betungande. Den innehåller dessutom en UTPR-regel som är mycket långtgående och som avviker från de gängse principer som följer av ingångna skatteavtal. En sådan konfrontativ regel kan rimligen bara fungera om den accepteras globalt. Så är uppenbarligen inte fallet.

Kanske är det så att verkligheten till slut har kommit i kapp denna kontroversiella lagstiftning. Som tidigare rapporterats kan EU:s hantering av den globala minimiskatten mycket väl visa sig bli en dyrköpt erfarenhet. Genom att implementera regelverket innan en global överenskommelse har nåtts med viktiga parter som USA, Kina m.fl. har EU dessvärre lyckats måla in sig i ett hörn som det kan visa sig bli mycket svårt att ta sig ur utan att ytterligare försämra Europas konkurrenskraft.

Även om det från ett politiskt perspektiv hittills framstått som otänkbart att slopa den globala minimiskatten är frågan ändå om inte G7-ländernas överenskommelse med USA utgör den första spiken i kistan.

SKRIVET AVClaes Hammarstedt