Välkommet förslag om skatteincitament för FoU med två stora frågetecken, FoU-definitionen och finansieringen

Regeringens utredning SOU 2026:1, Skatteincitament för forskning och utveckling, föreslår att ett nytt skatteincitament införs för forskning och utveckling (FoU), uppskattat till cirka 8 miljarder kronor.

Med hänsyn till den internationella konkurrensen och den geopolitiska utvecklingen krävs det att Sverige ständigt utvärderar och anpassar regelverket för att bibehålla och stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft. Betydande satsningar för att öka konkurrenskraften i de svenska skattevillkoren är både viktiga och nödvändiga. Betänkandets ambition i denna del är därför välkommen. En förutsättning för att lagförslaget ska få önskad effekt är dock att man kommer till rätta med den osäkra tillämpningen av vad som är FoU-verksamhet och att inte andra skattevillkor försämras.

Två alternativa lösningar

I betänkandet föreslås två alternativa modeller hur skatteincitamentet kan utformas

1. Förhöjt kostnadsavdrag
Företag får dra av 300 % av lönekostnaderna för FoU‑personal (dvs. ett förhöjt avdrag med 200 %).

2. Återbetalningsbar skattereduktion
En 20‑procentig skattereduktion på lönekostnaderna för FoU‑personal. Outnyttjat belopp blir ett skattetillgodohavande och kan betalas ut kontant.

Gemensamt för de två alternativen är att incitamentet föreslås baseras på lönekostnaden för personal som jobbar med FoU-verksamhet och att med begreppet FoU avses sådan verksamhet som omfattas av dagens regler om FoU-avdrag. Utredningen tar inte ställning till vilket alternativ som är bäst, utan redovisar för‑ och nackdelar med båda.

Ett förhöjt kostnadsavdrag som incitamentsmodell erbjuder enligt betänkandet flera fördelar, framför allt i termer av enkel implementering och lägre risk för missbruk. Eftersom modellen bygger vidare på redan etablerade strukturer i skattesystemet kräver den endast begränsade regeländringar och är därmed lätt att administrera. Den innebär också att staten i stor utsträckning endast ger stöd när företag faktiskt genererar överskott, vilket innebär att kostnadsavdraget kan ha en hög stödnivå. Det kan i sin tur skicka en stark investeringssignal, särskilt till etablerade företag med bärkraftiga FoU‑projekt.

Samtidigt finns enligt betänkandet strukturella svagheter som främst handlar om vilka företag som kan tillgodogöra sig stödet. Eftersom modellen förutsätter en mer direkt koppling till vinst riskerar uppstartsbolag och FoU‑intensiva företag i underskottsfas att uteslutas, trots att dessa ofta står för en stor del av den innovativa FoU-verksamheten. Detta innebär att incitamentet i praktiken kan gynna etablerade företag framför yngre och snabbväxande verksamheter, vilket kan motverka syftet att främja bred FoU‑aktivitet.

Att kostnadsavdraget sänker företagens EBITDA är ytterligare en nackdel, särskilt för företag med betydande räntekostnader eller kapitalbehov. Dessutom är modellen mindre känd internationellt jämfört med återbetalningsbara skattereduktioner, vilket kan minska förutsebarheten för multinationella företag och påverka Sveriges attraktionskraft i en global konkurrenssituation.

Sett i relation till en återbetalningsbar skattereduktion framträder en tydlig kontrast. I betänkandet lyfts att flera av kostnadsavdragets nackdelar utgör centrala styrkor för alternativet med en återbetalningsbar skattereduktion. Ett sådant incitament kan tillfalla även växande företag som ännu inte redovisar vinst. Alternativet med en skattereduktion skulle inte heller påverka EBITDA och modellen får anses vara mer internationellt etablerad.

Ytterligare en nackdel med ett förhöjt kostnadsavdrag som lyfts fram i betänkandet är att det kan leda till högre tilläggsskatt för vissa företag jämfört med en återbetalningsbar skattereduktion. Med hänsyn till OECD:s nyligen beslutade side-by-side paket, som redogörs för här, behöver effekterna undersökas närmare när det gäller hur förslagen interagerar med tilläggsskattereglerna. Effekten av side-by-side måste analyseras mer noggrant. Det är nu viktigt att regeringen snabbt sänder ut utredningen på remiss så att den fortsatta beredningen kan påbörjas och leda fram till stärkt konkurrenskraft i de svenska skattevillkoren för forskning och utveckling.

Den centrala knäckfrågan: Vad är FoU?

Oavsett modell kvarstår den största utmaningen – definitionen av FoU‑verksamhet. Definitionen av begreppet forskning och utveckling föreslås knytas an till de regler som gäller för det s.k. FoU-avdraget. Denna definition och tillämpningen av densamma har varit föremål för stark kritik, se tidigare blogg i detta ämne, och i delbetänkandet SOU 2025:3, som ännu inte lett till ny lagstiftning, föreslås även vissa förändringar av definitionerna.

För att ett nytt skatteincitament, som bygger på samma definition, ska bli tillräckligt verkningsfullt, krävs att de föreslagna förändringarna i delbetänkandet genomförs samt att det skickas en stark signal från lagstiftaren till tillämpande myndigheter att tolkningen av begreppen måste vara dynamisk och följa samhällsutvecklingen samt ske utifrån ett näringslivsperspektiv. Det bör också uppmärksammas att Skatteverket i både sitt remissyttrande gällande delbetänkandet och i ett särskilt yttrande till denna utredning just lyfter upp svårigheten att bedöma vad som utgör FoU-verksamhet och att det för denna fråga krävs kompetens som inte finns inom Skatteverket. Dessa synpunkter visar på problematiken med riktade incitament och måste adresseras i den fortsatta beredningen. Att låta en separat myndighet med särskild kompetens pröva verksamhetens art skulle kunna vara ett alternativ.

Utan en förändrad definition och en mer ändamålsenlig tillämpning riskerar ett nytt skatteincitament att missa FoU som bedrivs i nya innovativa sektorer. Konsekvensen kan bli att företag med kunskaps- och teknikutveckling som inte passar in i en traditionell FoU-mall i praktiken ställs utanför, vilket både minskar reformens effektivitet och kan snedvrida konkurrensen.

Finansieringsfrågan – ett stort minus

Gällande finansieringen avvisar utredningen den skadliga idén om höjd bolagsskatt, men föreslår istället att reformen ska finansieras bland annat genom att försämra ränteavdragsreglerna för juridiska personer (sänkning från 30 % till 20 % av EBITDA). Det riskerar tyvärr att ge samma negativa effekter som en höjd bolagsskatt, men där skadeverkningarna koncentreras till en snävare grupp företag. Även en sådan finansiering måste alltså avvisas.

För att leva upp till reformens syfte, att stärka konkurrenskraften för det svenska näringslivet, måste finansieringen istället i första hand sökas på budgetens utgiftssida i poster som inte påverkar ekonomins tillväxtförutsättningar. När det gäller finansieringen ska man också komma ihåg att denna, enligt de beräkningskonventioner som Sverige tillämpar, utgår från att reformen inte kommer medföra några positiva effekter på tillväxten. I praktiken är så inte fallet. Att förbättra förutsättningarna för investeringar i högproduktiv verksamhet är något som skulle stärka svensk ekonomi och i hög grad vara statsfinansiellt självfinansierat.