Lönerna ökar för snabbt, samtidigt som produktiviteten minskar i Sverige jämfört med övriga Västeuropa. På sikt är utvecklingen inte hållbar, visar en ny rapport.
Rapporten ”Lönebildning för framtida konkurrenskraft” visar att i ett mer kortsiktigt perspektiv – där det handlar om att få avsättning för den befintliga produktionen, klara jobben och generera resurser för den fortsatta utvecklingen – är pris- och kostnadstryck i relation till företagens produktivitet avgörande.
Kostnadsläget i Sverige är högre jämfört med övriga Västeuropa, och än tydligare jämfört med EMU-området. Arbetskraftskostnaderna har dessutom ökat snabbare än i omvärlden de senaste åren. Kostnadsskillnaden är kraftigt högre för främst inhemska tjänstesektorer som handel, men även industrin ligger högre.
Det är genom högre produktivitet som förutsättningar skapas för högre löner. Sveriges produktivitetsutveckling har dock följt en global avvaktande produktivitetstrend och ser även ut att utvecklas mycket svagt kommande år. En lägre produktivitetstillväxt innebär att utrymmet för lönekostnadsökningar minskar.
Mellan 1993 och 2006, det vill säga mellan nittiotalskrisen och finanskrisen, var den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen i näringslivet 3,6 procent per år. Sedan finanskrisen har den i genomsnitt varit 0,6 procent. Samtidigt har svenska reallöner vuxit med 1,8 procent per år. I år väntas produktivitetstillväxten i näringslivet bli ännu lägre, 0,3 procent. I offentlig sektor råder sedan flera år en negativ produktivitetstillväxt. Detta speglas också i ekonomin som helhet där produktivitetsutvecklingen föll från nära 3 procent perioden 1996 - 2006 till 0,5 procent perioden 2007 - 2018, vilket är en något sämre utveckling än i omvärlden.
En lika illavarslande signal är att kostnadsläget i Sverige är högre jämfört med övriga Västeuropa, och än tydligare jämfört med EMU-området. Kostnaderna har dessutom ökat snabbare i Sverige än i omvärlden under de senaste åren. I statistik från Eurostat var den genomsnittliga arbetskraftskostnaden per timme i Sverige 369 kronor 2017. Det var 12 procent över Tysklands och 20 procent över länderna som ingår i KIX-index, Sveriges viktigaste handelspartners. Visst har löneökningstakten dämpats i Sverige – men inbromsningen har varit ännu starkare i Europa.
Löneökningarna har alltså både ökat högre än i omvärlden samtidigt som de överskridit produktivitetsutvecklingen. Av två möjliga huvudfel som kan begås när det handlar om lönebildning i ett land med stort exportberoende så har alltså båda de felen begåtts.
Industriavtalet är det verktyg som arbetsmarknadens parter haft och som framgångsrikt motverkat huggsexor och konflikter i hög grad. Industrins löneavtal utgör märke för övriga arbetsmarknaden. Avtalets införande för drygt 20 år sedan blev en brytning med 1970- och 80-talens långtgående kompensationskrav, höga inflation och kostnadskriser.
Vid årsskiftet inleds nästa stora avtalsrörelse i Sverige. Då sätter sig industrins parter för att förhandla fram ett nytt industriavtal som innebär ett nytt märke för lönebildningen i Sverige, efter innevarande treårsavtal som då löper ut. Det blir startskottet på en avtalsrörelse som totalt kommer att omfatta 2,8 miljoner anställda inom 500 avtal.
Läs mer på DN-Debatt
Avtalsrörelse och förhandlingAvtalsrörelsen