Sverige behöver en samlad FoU-politik

”Forskningspolitiska propositioner – blev det som politiken tänkte?” Det var temat för ett seminarium som Sällskapet Riksdagsledamöter och Forskare (Rifo) arrangerade i riksdagen i förra veckan.

Närmare bestämt riktades fokus mot de två propositioner som lämnades 2004 respektive 2008, den första av en socialdemokratisk regering, den andra av en alliansregering. Jag var inbjuden att ge synpunkter från ett näringslivsperspektiv.

Det finns naturligtvis flera skillnader mellan de två forskningspolitiska propositionerna. 2004 års proposition författades av företrädare för ett parti som fram till dess hade suttit vid makten i ett decennium. ”Målen för regeringens forskningspolitik ligger fast”, konstaterades exempelvis inledningsvis. Alliansregeringens första proposition hade ett annat, mindre ”förvaltande”, anslag.

Alliansregeringens förslag innehöll också en avsevärd höjning av nivån avseende anslag till offentlig forskning. Likaså innehöll 2008 års proposition tydliga förslag om att en del av de forskningsmedel som fördelas mellan lärosätena borde utsättas för konkurrens: fördelning skulle ske utifrån särskilt utpekade indikatorer.

Ändå skulle jag vilja påstå att likheterna närmast är mer slående än skillnaderna. Vikten av kommersialisering och nyttiggörande går som en röd tråd genom båda propositionerna, båda regeringsförslagen innehåller tankar om strategiska satsningar och stärkt konkurrenskraft är ett viktigt ledmotiv.

I forskningspolitiken generellt har det naturligtvis funnits inte obetydliga meningsskiljaktigheter mellan främst socialdemokraterna å ena sidan och alliansen å den andra vid sidan av de skillnader som forskningspropositionerna har gett uttryck för. Det gäller exempelvis synen på lärosätenas autonomi samt vissa andra styrnings- och ledningsfrågor.

Ändå är det min bedömning att det går att urskilja tre väsentliga utvecklingslinjer som tyder på stegvis reformism, att ny politik bygger på tidigare förd politik, snarare än abrupta omkastningar. För det första har det skett en gradvis höjning av ambitionen när det gäller ekonomiska tillskott till svensk forskning.

För det andra har de strategiska satsningarna successivt fått ett större utrymme i politiken. Fokus har skiftat men att vissa områden getts mer uppmärksamhet är en tydlig trend. Nyttiggörande och kommersialisering av forskningsresultat har fått en allt mer framträdande roll.

För det tredje har synen på forskningspolitik förändrats. Tidigare var de forskningspolitiska propositionerna snävare till karaktär och omfång. Undan för undan har propositionerna tagit ett bredare grepp. 2008 års proposition hade också ett tydligt innovationsperspektiv. Enligt min uppfattning bör den utvecklingen fortsätta. Svensk forskningspolitik bör fortsätta att breddas. Skälen därtill är starka.

Sverige och Europa står inför en mycket tuff global konkurrens. Det internationella ekonomiska och akademiska landskapet förändras snabbt. EU investerar idag mindre i forskning och utveckling, mätt som andel av BNP, än både Kina och USA. Södra och östra Asien står för 40 procent av alla forskningsinvesteringar; EU:s andel är bara hälften så stor. Sett över en tioårsperiod har näringslivets investeringar i forskning i Sverige fallit som andel av BNP.

De flesta centrala aktörer i svensk samhällsdebatt är överens om att Sverige ska konkurrera i den nya globala ekonomin med kunskap, med att våra varor och tjänster har så högt kunskapsinnehåll som möjligt. Om Sverige ska klara det krävs högt reformtempo och att vi tar ett helhetsgrepp på svensk forskning. Politiken måste ta ytterligare ett steg i sin utveckling: från forskningspolitik via forsknings- och innovationspolitik till en samlad politik för forskning och utveckling.

Vad avses då med en samlad FoU-politik? Det är för det första en politik som riktar fokus också mot den forskning som bedrivs i näringslivet och samhället utanför lärosätena och de offentliga forskningsinstitutionerna. Huvuddelen av svensk forskning bedrivs ute i företagen, merparten av Sveriges forskare jobbar i näringslivet och de största resurserna på forskning och utveckling satsas av företag. Villkoren för den forskningen måste få skärpt uppmärksamhet liksom betydelsen av samspelet mellan privat finansierad och bedriven forskning å ena sidan och offentligt finansierad och driven forskning å den andra. För det fordras ett politiskt perspektivskifte.

För det andra behövs ett politiskt helhetsperspektiv. När förutsättningarna för svensk forskning analyseras och förslag till åtgärder lämnas måste synsättet vara brett och inkludera många politikområden, inte bara utbildning och forskning. Om Sverige ska vara ett attraktivt land för internationella talanger räcker det exempelvis inte med att staten satsar betydande resurser på lärosätena; det är också viktigt att de skatter som talangerna betalar framstår som rimliga. Lägre marginalskatter har därigenom, exempelvis, en naturlig plats i en samlad FoU-politik. Men det har också åtgärder inom närings-, bostads- och arbetsmarknadspolitiken.

Jag skulle därför önska att kommande regeringar tar ett tydligare helhetsgrepp på Sveriges ställning som forsknings- och företagarnation – att regeringen mer noggrant resonerar och prioriterar mellan olika åtgärder för att stärka Sveriges attraktivitet och konkurrenskraft. Vad är viktigt nu och under de kommande åren? Är det fortsatta ökningar av anslagen till lärosätena? Satsningar på att bygga utbildningsväsendet från grunden genom förstärkningar exempelvis i grundskolan? Krävs skattejusteringar för att se till att fler av de allra skarpaste hjärnorna väljer Sverige framför andra länder? Det är dags för en samlad svensk FoU-politik.