Att vända på alla stenar bara en lek med ord

Infrastrukturminister Tomas Eneroth har några väl inarbetade one-liners. En frekvent sådan är ”vi ska vända på alla stenar, men det finns inga gratisluncher”. Den framför han i diskussioner om alternativ finansiering av infrastruktur, det vill säga finansiering som inte är anslag via statsbudgeten.

Ett konkret försök att vända på en sten gjorde regeringen genom att inrätta Kommittén om finansiering av offentliga infrastrukturinvesteringar via skatter, avgifter och privat kapital. Kommittén skulle bland annat utreda för- och nackdelar med Offentlig-Privat Samverkan, OPS, som ett sätt att involvera privat kapital i infrastrukturprojekt.

I delbetänkandet ”Finansiering av infrastruktur med privat kapital” blev slutsatsen att ett försöksprogram med minst tre OPS-projekt inom transportinfrastrukturområdet borde startas. Projekten skulle, enligt betänkandet, ligga inom den beslutade ramen för utveckling av transportsystemet och därmed vara en del av nationell transportplan.

I ett första steg skulle en särskild funktion med hög expertkompetens inrättas och försöksprogrammet skulle utvärderas i sin helhet för att ta ställning till om OPS-upphandlingar ska fortsätta på permanent basis.

Svenskt Näringslivs rapport ”Ett Utmanat Sverige – Bana ny väg för infrastruktur” konstaterar att en väl fungerande infrastruktur är en förutsättning för ett modernt samhälle och en konkurrenskraftig ekonomi. Vi är i hög grad beroende av att människor smidigt kan transportera sig mellan boende och arbetsplatser och att varor och tjänster kan flöda så fritt som möjligt. För ett glest befolkat och till ytan stort land är detta extra viktigt.

Rapporten lyfter dock fram ett antal problemområden som bidragit till att grusa transportsystemets kvalitet och funktionssätt.

Ett område är den uppbyggda infrastrukturskulden orsakad av decennier av underinvesteringar, i relation till den ekonomiska utvecklingen, den ökade transportefterfrågan och ett accelererande slitage. Infrastrukturskulden har skapat ett eftersatt och kapacitetssvagt system där tillförlitligheten svajar. Allra tydligast är bristerna i järnvägssystemet.

Ett annat problem är att produktivitetsutvecklingen inom anläggningsbranschen under lång tid varit svag, vilket har konstaterats i flertalet utredningar.

Ytterligare ett problemkomplex är att samhällsekonomisk lönsamhet inte styr vilka projekt som prioriteras och att felaktiga kostnadsberäkningar, som underskattar totalkostnaden, leder till felaktiga prioriteringar. Även dessa är väl belagda i vetenskapliga studier.

Svenskt Näringslivs övergripande slutsats är att det behövs mer pengar till nyinvesteringar, drift och underhåll i det befintliga transportsystemet. Produktivitet och effektivitet måste öka och vi ska satsa på rätt saker. Här behövs också mer av privata företags innovationskraft och kunskap på infrastrukturområdet.

OPS medför vissa risker och har potentiella nackdelar, vilket vi ska ha stor respekt för. Men behovet av ökad innovation, effektivitet och produktivitet i bygg- och anläggningsfasen är stort.

Ett inslag av privata aktörer har stor potential att leda till bättre kostnadskontroll och kortare byggtider.

Kan trafiken släppas på tidigare ger det en större samhällsekonomisk vinst, givet att projektet är samhällsekonomiskt lönsamt.

Men i regeringens nationella transportplan för åren 2018-2029 finns ingenting om ett försöksprogram.

Det låter fint att man ”vänder på alla stenar”. Men finns ingen ambition att faktiskt ta tillvara på det som finns därunder, är det bara en lek med ord.

Regeringen missar ett ypperligt tillfälle att på ett kontrollerat sätt starta, driva och utvärdera ett begränsat antal OPS-projekt i ett eftersatt infrastruktursystem där det finns ett stort behov av innovativa idéer.