Jag har blivit ombedd att tala om ”offentlig-privat samverkan”. Då finns det ett ämne som är större och viktigare än alla andra, och det är det framtida totalförsvaret.
Ers majestät,
Ers kungliga höghet,
Bästa åhörare,
Jag har blivit ombedd att tala om ”offentlig-privat samverkan”. Då finns det ett ämne som är större och
viktigare än alla andra, och det är det framtida totalförsvaret.
Det finns stora utmaningar gällande detta mastodont-projekt.
Den första stora utmaningen är komplexiteten. Man kan nästan inte tänka sig ett mer komplext projekt
än att bygga upp ett totalförsvar, som innefattar all samhällsviktig verksamhet. Det kommer innebära
många, komplexa, och varierande krav på olika områden, och en koordinering av ett enormt antal
aktörer.
Den andra stora utmaningen är finansieringen. Försvarsmakten har stora behov – samtidigt som vi
måste bygga upp ett nytt totalförsvar. Detta innebär en oundviklig risk för svåra budgetavvägningar
mellan försvarsmakten och de bredare totalförsvarsbehoven.
Den allmänna budget-pressen, och puckeleffekten med höga kostnader i början av uppbyggnaden av
ett nytt totalförsvar, skapar tillsammans en påtaglig risk för en allvarlig underfinansiering av
totalförsvaret.
Den tredje stora utmaningen handlar om att säkerställa konkurrensneutralitet. Ställs betungande och
ofinansierade krav på företagen kommer det att snedvrida konkurrensen mellan företag, dessutom
skulle det missgynna svenska exportörer till fördel för utländska konkurrenter, och det finns en risk att
vissa företag flyttar utomlands i jakt på lägre kostnader och enklare regler.
Ovanpå alla dessa utmaningar har internationaliseringen och Sveriges ökade beroende av globala
flöden ändrat förutsättningarna för näringslivet. Men en än mer revolutionerande förändring är
avregleringarna och privatiseringarna som har ägt rum sedan kalla krigets slut.
Förut dominerades telekom av ett enda statligt verk.
Förut sköttes läkemedelsdistributionen av ett statligt ägt monopol.
Skolan, sjukvården, och äldreomsorgen var i princip helt offentliga verksamheter.
Statligt ägda ABAB hade monopol på bevakning av skyddsobjekt.
Statens Järnvägar var ett verk, och majoriteten av busstrafiken och lokaltrafiken var i offentlig drift.
Det fanns en tydlig offentlig dominans av elproduktionen.
Förut fanns ett Postverk, utan konkurrenter, och dessutom ett Postgiro som hade monopol på statliga
betalningar.
Förut fanns det Radio- och TV-monopol.
Idag är det privata, konkurrensutsatta, företag som sköter det mesta av den samhällsviktiga
verksamheten.
Nu när vi ska bygga upp detta nya totalförsvar är risken stor att man tittar på hur det var förr. Man
luras att tro att det inte kostar så mycket, eftersom de stora kostnaderna tidigare absorberades, och
doldes, av statliga monopol.
Att bygga upp ett totalförsvar kräver politisk realism, och verkligheten är att detta projekt – om man nu
vill genomföra det på ett seriöst sätt – kommer att vara mycket mer krävande än vad våra politiker har
vågat räkna med.
För att totalförsvaret – Sveriges största offentligt-privata samverkansprojekt genom tiderna – ska ha
ett hopp om att bli bra krävs politisk realism och ansvarstagande kring de utmaningar som står framför
oss.
Karl Lallerstedt, ansvarig för säkerhetspolicyfrågor vid Svenskt Näringsliv
Säkerhet