Finansieringen av civilförsvaret måste säkras

Igår, den andra december, offentliggjordes Elisabeth Nilssons utredning om näringslivets roll inom totalförsvaret. Eftersom regeringen beslutat att bygga upp ett nytt svenskt totalförsvar – och merparten av kritiska samhällsverksamheter idag är inom privat verksamhet – är ämnet högst aktuellt. Vissa har haft stora förväntningar på slutrapporten och att den ska ge svar på de flesta frågor kring näringslivets roll inom det framtida totalförsvaret. Så är dock inte fallet. Utredningen hade ett begränsat uppdrag, och det finns andra pågående utredningar som också är relevanta i sammanhanget.

Att bygga upp ett totalförsvar är bland de mest komplexa projekt man kan tänka sig, och som berör en stor mängd aktörer på olika områden. Att en utredning med tre sekreterare på ett år skulle kunna lösa alla relevanta frågor hade varit orimligt att förvänta sig. Dessutom har den haft ett fundamentalt problem att hantera. Uppdraget att hitta lösningar blir något av en ”mission impossible”, eftersom politiken inte ännu har bestämt sig kring dimensioneringen av den civila komponenten av totalförsvaret.

Försvarsberedningen föreslog vissa dimensionerande förmågor – att Sverige skall kunna motstå ”allvarliga störningar” i viktiga samhällsfunktioner och krig i tre månader. Men redundansnivåerna i våra kritiska samhällssystem för att hantera detta kan sättas på helt olika ambitionsnivåer, som är beroende av politiska beslut och finansiering. Precis som med det militära försvaret. Den hypotetiskt optimala militära förmågan för att bemöta ett angrepp är ju inte det vi kommer att ha – vi kommer att ha det antal brigader, ubåtar, och Gripen-plan som riksdagen är villig att finansiera.

När det handlar om civilt försvar är de viktiga frågorna: vilka varor ska vi lagra, hur mycket, och hur? Och hur skall de sedan hanteras, skyddas och distribueras under krig? Hur mycket redundans behöver vi i vår elförsörjning, telenät, transportförmåga? På samma sätt som flottan vill ha ett visst antal fartyg eller flygvapnet en viss mängd flygplan, får man dock nöja sig med den mängd politikerna beslutar beroende på en avvägning mellan förmåga och prislapp.

Försvarsberedningens förslag för försvarsperioden 2021–2025 är 4,2 miljarder kronor till det civila försvaret per år i slutet av perioden. Samtidigt är överenskommelsen mellan regeringen och Liberalerna och Centern att man skall satsa 84 miljarder på det militära försvaret år 2025. Det finns dock ännu inte någon överenskommelse om den faktiska nivån för den civila delen av totalförsvaret – förslaget från Försvarsberedningen för det civila försvaret ligger utanför försvarsöverenskommelsen.

Detta innebär tydliga problem för uppbyggnaden av det framtida totalförsvaret. Det är uppenbart att 4,2 miljarder är alldeles för lite för att säkerställa någonting ens i närheten av vad som kommer att krävas för ett välfungerande totalförsvar. Att spendera 84 miljarder per år på en militär förmåga som blir värdelös om angriparen istället väljer att slå ut civil infrastruktur för att paralysera samhället, är ansvarslöst.

Med tanke på riksdagens svårigheter att komma överens om finansiering av det militära försvaret bådar detta inte väl för det civila försvaret – som negligerats i den politiska debatten och den mediala rapporteringen (kulsprutor och pansarvagnar är kanske mer spännande än dieselaggregat och logistik).

Efter det att utredningen nu har släppts är Svenskt Näringslivs tidigare grundläggande oro kring implementeringen av totalförsvaret oförändrad. Den viktigaste centrala frågan är politikens ansvar. Regeringen och riksdagen måste ta sitt ansvar för rikets säkerhet och säkra finansieringen av det civila försvaret. Detta kommer att kosta mycket mer än vad politiken vill men det finns inget alternativ – om man inte bara vill ha ett försvar på låtsas.

Under kalla kriget doldes enorma totalförsvarskostnader inom offentliga monopol. Verkligheten idag är att dessa verksamhetsområden i stor utsträckning sköts till mycket lägre pris och med högre effektivitet av konkurrensutsatta privata företag. Denna nya verklighet med än mer globaliserade flöden, privatiseringar, avregleringar, just-in-time-leveranser, och en delaktighet i Europas gemensamma marknad har inneburit stora kostnadsbesparingar för den svenska staten och välståndsökningar för Sverige.

Denna nya verklighet innebär samtidigt att det inte går att dölja totalförsvarets verkliga kostnader som man gjorde historiskt. Då kunde offentligt-ägd verksamhet som inte som var utsatt för konkurrens absorbera kostnader på ett sätt som det i dag är omöjligt för privata, konkurrensutsatta företag aktiva på en gemensam marknad.

Ofinansierade krav som inte är konkurrensneutrala riskerar istället att underminera vår totalförsvarsförmåga. Utländska konkurrenter skulle gynnas på Sveriges bekostnad, viktig verksamhet skulle ned-dimensioneras eller i värsta fall läggas ned eller flyttas utomlands. Resultatet skulle bli en sämre totalförsvarsförmåga.

• Vill vi ha fler förskoleplatser, fler poliser, eller ett nytt sjukhus så betalar staten för denna förmåga. Varför skulle totalförsvarsförmåga vara annorlunda?
• Näringslivet står för statens intäkter – vilket innebär att det redan är näringslivet som finansierar totalförsvaret – oavsett hur det implementeras.
• Eftersom det är skattebetalarnas pengar är det också rimligt att kräva att de används på ett ansvarsfullt och effektivt sätt.

Vi förväntar oss att regering och riksdag kommer överens om ett fullt finansierat civilt försvar som implementeras på ett konkurrensneutralt sätt. Allt annat skulle vara ett svek mot Sverige.