Brexitavtalet löser immaterialrättsliga knutar

Brexit ställer många frågor på sin spets, inte minst beträffande immaterialrättigheter såsom varumärken. Harmonisering av lagstiftning och skapandet av rättigheter som gäller inom hela unionen har varit en central del i arbetet med att skapa en gemensam marknad med fri rörlighet. Vi som är lite äldre minns när Twix hette Raider i Sverige och när schampot hette Clearasil här men Head & Shoulder i många andra länder. På sommarens semesterresor äter vi numera Magnum och Cornetto även i andra EU-länder.

I brexitavtalet har immaterialrätten fått ett tämligen stort utrymme, i artiklarna 54-61. För svenska företag är de skrivningar som finns där betydligt bättre än vad som fruktats och också betydligt bättre än en del förslag som tidigare förekommit i diskussionerna.

De rättigheter som främst berörs är de som finns fullt ut på gemenskapsnivå, där möjlighet finns till registrering inom unionen. Dessa rättigheter är framförallt varumärkesrätt, mönsterrätt och växtförädlarrätt. Mönsterrätt handlar om möjligheter att skydda design, inklusive design i en digital miljö. Växtförädlarrätten handlar om möjligheter att skydda nya växtsorter.

En farhåga som fanns var att de rättigheter som varit registrerade inom unionen helt skulle förfalla i Storbritannien när de lämnar EU. För varumärkesrätten skulle det då kräva en ny nationell ansökan i Storbritannien. Denna väg skulle för mönster- och växtförädlarrätten ofta vara stängd, eftersom båda rättigheterna har så kallat nyhetskrav (visserligen med viss nyhetsfrist).

Det positiva i brexitavtalet är att grundprincipen är att rättigheterna delas, där en nationell rättighet för Storbritannien uppstår för det som är skyddat i unionen. Detta utan ny ansökan och utan nya ansökningsavgifter. Svenska företag skulle, om avtalet godkänns, då kunna förlita sig på att rättigheten fortsätter gälla i Storbritannien. Detta enligt artikel 54.

Nya kostnader skulle i så fall bara uppkomma vid en förnyelse, där det då blir nödvändigt att betala både för rättigheten på EU-nivå och för den nationella i Storbritannien.

Det står också uttryckligen i avtalet att den rätt som ges ska vara åtminstone på samma nivå som det skydd som funnits inom EU. För rättighetshavarna ska det alltså inte innebära en sämre rättighet i Storbritannien än den som de har i unionen idag.

Detta dras till och med så långt att det påverka bedömningen av om märket tagits i verkligt bruk. Med kravet på att ett märke ska ha tagits i verkligt bruk förstås att varumärket måste tas i verkligt bruk inom fem år, annars kan registreringen hävas. Enligt avtalet ska inte krav uppställas på verkligt bruk i just Storbritanniens vid tidpunkten för utträdet.

Som alltid i rättsliga dokument kvarstår en del oklarheter. Detta gäller inte minst en rättighet som upphovsrätten som harmoniserats genom såväl direktiv som avgöranden från EU-domstolen. Kommer de brittiska domstolarna följa denna rättspraxis eller inte?

På det stora hela vore det från immaterialrättslig synvinkel bra om det brittiska parlamentet godkänner avtalet. Risken verkar dock överhängande att avtalet inte godkänns och det är just nu ytterst oklart vad som då kommer att gälla. För de som är mycket aktiva på den marknaden kan man överväga att ta det säkra före det osäkra och registrera nationella rättigheter i Storbritannien även om rättigheten finns på EU-nivå, om den möjligheten finns. Det blir visserligen en risk för en utgift som kan vara onödig, men ibland är både hängslen och livrem bättre än ingenting.