Regeringens klimatpolitik allt för snäv

Igår presenterade regeringen det klimatpolitiska ramverket som inom kort kommer att läggas fram till riksdagen. Ramverket innehåller tre delar: en klimatlag, inrättande av ett klimatpolitiskt råd, samt klimatmål till 2030 respektive 2045. De förslag som lagts är egentligen inga nyheter utan i princip det som den parlamentariska Miljömålsbredningen förslog i sina betänkanden. Några reflektioner kan dock göras.

En effektiv och ansvarstagande klimatpolitik måste med självklarhet ta sin utgångspunkt i att skapa maximal global klimatnytta. Dessvärre präglas den svenska klimatpolitiken fortfarande av ett alltför snävt nationellt perspektiv. De svenska mål som nu föreslås – att minska utsläppen nationellt med 85 procent till 2045, och med 63 procent till 2030 – behöver tydligare väga in det globala perspektivet. Det svenska näringslivet prioriterar klimatfrågan och bidrar positivt till minskade klimatutsläpp globalt. Detta görs såväl genom smarta produkter och tjänster, som genom de effektiva tillverkningsprocesser som successivt utvecklats. Stål från svenska SSAB är det redan idag mest klimateffektiva stålet i världen mätt per ton stål, och det faktum att det är höghållfast gör också att vikten i de produkter där stål används kan minska – vilket i sin tur minskar bränsleanvändningen i exempelvis en lastbil. Den globala klimatnyttan med en verksamhet som SSABs är således mycket större än vad som kan utläsas av att bara fokusera på utsläppen från deras anläggningar i Sverige.

En viktig utgångspunkt i den politiska överenskommelsen bakom målen är att alla länder ska bidra till att uppnå det klimatavtal som slöts i Paris i december 2015, och även att jämförbara styrmedel införs i andra viktiga ekonomier. Det anges också att svensk klimatpolitik ska bedrivas med bibehållen konkurrenskraft och utan att utsläppen av växthusgaser ökar utanför Sverige. Att följa upp detta och att även vara beredd att justera politiken vid behov kommer att vara viktigt framåt. Annars finns risken att en nationellt fokuserad svensk klimatpolitik bli kontraproduktiv för att uppnå klimatmålen på global nivå.

Ett specifikt delmål för transportsektorn till 2030 att minska klimatutsläppen med 70 procent jämfört med 2010 föreslås också. Delmål för enskilda samhällssektorer riskerar fördyra klimatpolitiken. Kostnadseffektivitet förutsätter flexibilitet och specifika sektorsvisa mål minskar den flexibiliteten. Målet är dessutom mycket tufft givet de stora osäkerheter som finns när det gäller utvecklingen i transportsektorn till 2030, och det faktum att omvärlden inte alls har samma höga ambitioner. Många av de parametrar som måste falla in för att klara målet styr inte Sverige över; som den globala teknikutvecklingen, EUs krav för nya fordon eller den internationella synen på biodrivmedel. Den långsiktiga visionen om att fasa ut fossila drivmedel i transportsektorn till 2045 är helt rimlig, men tempot under de kommande 13 åren kommer bli mycket utmanande för Sverige.

Självklart ska Sverige arbeta med att minska nationella utsläpp. Men vi måste göra det på ett klokt genomtänkt och kostnadseffektivt sätt. Ledstjärnan måste vara att samtidigt stärka Sveriges konkurrenskraft och göra det möjligt för näringsliv och människor att utvecklas i hela Sverige. Det krävs för att Sverige ska bli ett verkligt föredöme som andra länder vill ta efter. Och rätt agerat kan vi på så sätt skapa en större global klimatnytta.

Vilka styrmedel som ska användas kan diskuteras särskilt med beaktande av att vi har miljöbalkens regler som ska omfatta alla miljöfrågor. I detta avseende tillför den nu föreslagna klimatlagen inte särskilt mycket eftersom den endast styr regeringens arbete, och därmed inte påverkar andra samhällsaktörer. De föreslagna målen finns till exempel inte i själva lagen utan beslutas av riksdagen i särskild ordning.

Det klimatpolitiska rådet – vars uppgift är att bistå regeringen med en oberoende utvärdering av hur den samlande politiken är förenlig med klimatmålen – kan säkert också fylla en funktion i klimatarbetet. Rådet bör dock inte enbart analysera hur andra politikområden påverkar möjligheten att nå klimatmålen i Sverige, utan också tvärt om - analysera hur klimatpolitiken påverkar andra samhällsmål och konkurrenskraften och om politiken är kostnadseffektiv. Hur den svenska politiken påverkar de globala utsläppen, och vad som görs i andra länder bör också vara självklara parametrar för utvärdering. En central fråga är också vilka som ska ingå i rådet. Att det blir en bredd av kompetenser är nödvändigt. Såväl samhällsekonomisk kompetens som goda kunskaper om näringslivets villkor bör finnas med utöver ren klimatkompetens.