Inga ökade klyftor här inte

Efter 1990-talets ekonomiska kris fördes en systematisk politik för att få Sverige att bli mer produktivt och ett land där det skulle löna sig bättre att jobba och konkurrera. Såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har genomfört reformer som har inneburit skattelättnader och avregleringar under de senaste två decennierna. Detta har bidragit till en positiv utveckling av reallönerna och en markant BNP-ökning.

Det här med att de så kallade klyftorna är djupare idag än på 1980-talet är alltså ett pseudo-problem. Faktum är förvisso att andelen låginkomsttagare har stigit lite grann under den senaste tioårsperioden. Men det beror enligt Svenskt Näringslivs bedömning i första hand på den omfattande migration vi har haft till Sverige under den här tiden, inte på reformer som borttagen förmögenhetsskatt eller införda jobbskatteavdrag.

Ofta hörs i debatten att inkomstklyftorna ökar. Men den ökning man trots allt kan skönja är i första hand hänförlig till ökade kapitalinkomster hos höginkomsttagare. Tittar vi istället på lön för utfört förvärvsarbete (inkomst av tjänst) har skillnaderna mellan dem som tjänar mycket och dem som tjänar lite inte vidgats alls under de sista tio åren.

Nu behövs alltså reformer för fortsatta incitament till arbete och företagande. Det är företagen som är jobbskaparna, något som Svenskt Näringsliv särskilt betonade under vårens kampanj #gillajobbskaparna. Om företagen får bättre villkor att verka ökar chansen att de anställer fler.

Så ökar skatteintäkterna. Så ökar resurserna till välfärden.

På köpet minskar den verkliga klyftan, den mellan dem som överhuvudtaget har ett jobb att gå till och dem som inte har det.