Stå upp för äganderätten

Båda gör förstås rätt, men denna skillnad åskådliggör också varför det är viktigt att begränsa statens tendenser till klåfingrighet över det privata ägandet. Detta är ett slag som vi aldrig får inbilla oss är vunnet, utan det kräver att vi ständigt är på tå.

Regelverk skapas säkerligen i stort sett alltid av ren och skär välvilja. Lagstiftarna, som är människor de också, vill liksom alla andra att saker och ting ska bli lite bättre. Intressant nog så går det trender även i regelgivning – plötsligt ska det ena eller det andra tas med, oavsett den egentliga relevansen. Det kan handla om miljö, barn, integration eller vad som helst. Bra och välmenande i sak, men svällande regelverk går ut över möjligheten för företagare att utveckla sina verksamheter. Det ena kravet läggs på det andra, vilket kostar i tid och pengar. Så även om tanken initialt var god så ställer regelkrångel till problem för entreprenörerna och medför att många affärsidéer helt enkelt läggs på hyllan. Till förlust för oss alla.

Ofta är det dock själva tillämpningen av reglerna som är det problematiska. Även om regelverket i sig kan vara bra i grunden så finns det myndigheter, eller kommuner för del delen, som överimplementerar och använder de strängaste, och för företagen krångligaste, varianterna av krav. Till detta kommer även långa handläggningstider och dyra tillsynsavgifter som ytterligare en förstärkning av regelbördan.

Men när det kommer till den privata äganderätten så är jag tveksam till om dess inskränkningar brukar grunda sig i välvilja. Häromkvällen var jag på ett seminarium om skogspolitik. Och skogen, som alla vi smålänningar har ett starkt band till, är ett område som alldeles för många anser sig ha rätt att styra över. Här har vi exempel på både detaljreglering och klåfingrighet – samt även kortsiktighet, vilket ju rimmar extremt illa med skogsbruk. De som kan skogen bäst är dess ägare. De vet hur man driver skogsbruk. De vet hur man gör för att träden ska växa sig starka och för att den ska hålla i många generationer. Dessutom begriper de avkastning. De vet också att begränsningar av avkastning inte med automatik leder till bättre miljö.

Det här är ett resonemang som de flesta entreprenörer väl känner igen, även om de sysslar med annat än skog. Risktagande, envishet och en tro på en bättre framtid är något som förenar företagare, i Småland och på alla andra ställen.

En annan dimension brukar handla om kvalitet. Att det skulle vara bäst och säkrast om det offentliga tar hand om så mycket som möjligt av produktion, vård, utbildning osv. Men all empiri visar att det inte finns något samband mellan offentligt ägt och hög kvalitet. Istället är det värt att komma ihåg det gamla talesättet om att ”det man äger vårdar man”. Det gäller även bolag. Och skog. En hög kvalitet på den tjänst eller produkt företagaren vill sälja på en marknad ger konkurrenskraft – motsatsen gör det ej.

Vi måste därför stå upp för att vinst är bra. Vinst gör att det här landet går runt. Vi behöver fler framgångsrika företagare – annars har vi inget välstånd att tala om. Vi får därför alla hjälpas åt att försvara den privata äganderätten och att arbeta för en väl fungerande marknadsekonomi där företagare får friare tyglar. Når vi dit är mycket vunnit och många av de problem vi dras med i dagsläget försvinner. Dessutom blir allt faktiskt också lite roligare, vilket också är värt en hel del.

Ulrica Bennesved
Regionchef Svenskt Näringsliv Kronoberg och Kalmar län