Stölderna blir allt fler – och grövre

Väktare vid öppning och stängning. Butikskontrollanter. Så ser verkligheten ut för Karina Berglund Douhan som driver en Ica Supermarket i Årsta, Uppsala.

– Jag har varit Icahandlare sedan 2012 och jobbat i butik i över 30 år och jag kan verkligen se skillnaden, hur utvecklingen har blivit. Jag känner hopplöshet, säger Karina.

Ligor med ryggsäckar som bokstavligen går in i butiken och plockar på sig det de kommit för, som att butiken vore deras skafferi. Ofta kött, kaffe och stora chokladkakor. Dyra varor som kan säljas vidare.

– Det är så frustrerande att de fångas på våra övervakningskameror, men åker sedan bara vidare till nästa butik och gör samma sak där. Har vi lite tur hinner vi se dem och kan agera. Men polisen tar bara ut dem och så är de fria efter några minuter och kan fortsätta.

Karina suckar tungt. Hon och hennes kollegor vet att varorna säljs vidare till mindre seriösa restauranger och kiosker.

– Vi har till och med fått ur några av dem information. Och ändå görs ingenting. Hur kan det få vara så här, att de bara släpps fria och kan fortsätta till nästa butik?

Karina önskar att polisen gjorde kontroller av restauranger och kioskers inköp.

– Jag tror att de skulle kunna spåra våra varor ganska enkelt. Det är verkligen ett stort frågetecken hos oss att de bara får fortsätta, det borde bli repressalier. Det är nog det som skapar störst frustration.

Butiken i Årsta har mycket stölder över lag och det är inte bara kriminella ligor som ligger bakom dem. Ungdomar från skolor i närheten, pensionärer som stjäl smörgåsmat och missbrukare som måste finansiera sitt missbruk är också representerade.

– Det är helt enkelt ett brett spann. Och framför allt ett stort problem för oss.

Även våldet har trappats upp och det i sin tur gör personalen otrygg.

­– Om du konfronterar en person börjar den ofta fäkta, vifta, hota, spotta och kasta saker. Butikschefen fick här om veckan en hammare kastad mot sig. Man hotar med att komma tillbaka. Att vi blir hotade till livet har blivit vardagsmat.

Karina polisanmäler allt som sker.

­– Men det verkar inte spela någon roll, trots att poliserna hör. Då tappar man förtroendet för polisen och funderar på hur det gick till? Det känns väldigt otryggt och har eskalerat de senaste fyra-fem åren.

Det är en svår balansgång menar Karina.

– Vi kan inte tillåta vår personal att gå på dem heller. Om de kommer in en sen kväll och vi är få i personalen, vad kan vi göra? Samtidigt som vi måste markera. När går man över gränsen? Vi måste ju se till vår egen säkerhet men kan inte bara stå och titta på. Vi får absolut ingen hjälp.

Givetvis påverkas personalen av den allt mer otrygga känslan.

– Det är klart att personalen tycker att det är obehagligt och det är viktigt att prata om det. Det väcker många frågor när det händer. Är det värt det?

En förändring står högt på önskelistan. Hårdare straff mot personerna som gör detta.

– Mer insatser från polisen helt enkelt. Vi drar in mycket skattepengar, men vad får vi för det? Det kommer inte oss till gagn känns det som. Vi förväntas rodda i allt själva, vi ser inga synliga poliser.