Vinstförbud miljardsmäll för samhället

Inom vård, skola och omsorg är sjukskrivningarna klart högre i verksamheter som drivs av kommuner och landsting än i privat drivna verksamheter. Den senaste statistiken från Försäkringskassan visar på uppseendeväckande skillnader.

I landstingsvården är antalet sjukskrivningsdagar per anställd 29 procent högre än i motsvarande privata företag. Kommunala skolor uppvisar 24 procent fler sjukskrivningsdagar än friskolor. Och inom omsorgen är sjukskrivningsdagar 22 procent fler i kommunala verksamheter än i privata. Det finns inga belägg för att personalsammansättningen, exempelvis avseende ålder, skiljer mellan privata och offentliga utförare.

Hög sjukfrånvaro går alltid hand i hand med hög personalomsättning. Båda är symptom på vantrivsel och dåligt ledarskap. I den offentliga vården leder det till en ökande användning av så kallade stafettläkare och bemanningsföretag.

Landstingens kostnader för inhyrd personal ökade med 17 procent mellan 2015 och 2016, enligt SKL. Den totala kostnaden för inhyrd personal uppgick till 4,6 miljarder kronor. Inom privat drivna företag skulle den ökningstakten vara alarmerande och ses som ett tydligt tecken på dåligt ledarskap.

Oberoende undersökningar visar att privata företag inom vård, skola och omsorg i flertalet fall levererar bättre kvalitet än offentliga aktörer. Samtidigt får de lägre eller samma ersättning som offentliga verksamheter. God arbetsmiljö och bra ledarskap levererar hög kvalitet eftersom medarbetarna trivs.

Även om sjukfrånvaron i välfärdsföretagen genomgående ligger klart lägre än i motsvarande offentliga verksamheter, så är den något högre än genomsnittet för hela arbetsmarknaden. Men det arbetas intensivt för att minska sjukfrånvaron och framsteg görs hela tiden.

Det finns ingen naturlag som innebär att offentliga arbetsgivare måste ha högre sjukfrånvaro. Vi har personlig erfarenhet av att framgångsrikt arbeta med sådana här frågor från både privat och offentlig verksamhet. Vi vet att det går.

Offentligt drivna verksamheter kan lära av privata välfärdsföretag samtidigt som man är konkurrenter. För att det ska vara möjligt måste välfärdsföretagen få fortsätta existera.

Den lägre sjukfrånvaron i privata välfärdsföretag innebär lägre kostnader för samhället. Fackförbundet Vision har beräknat den verkliga kostnaden för sjukfrånvaron i kommuner, landsting och regioner till 20 miljarder kronor.

Om välfärdsföretagen hade lika höga sjukskrivningstal som i landsting och kommuner skulle det innebära en extra kostnad för staten på cirka 470 miljoner kronor. Det är de direkta kostnaderna för staten. Dessutom skulle de två första sjuklöneveckorna betyda en kostnadsökning för arbetsgivarna på uppskattningsvis 180 miljoner kronor. Sammantaget skulle det uppstå en kostnadsökning på 650 miljoner kronor.

Men inte heller detta visar hela bilden. För att få en samlad bild behövs en samhällsekonomisk beräkning av produktionsbortfallet. En sådan ger vid handen att kostnadsökningen sammantaget blir 1,2 miljarder kronor om den verksamhet som idag sker i privata välfärdsföretag ökar sin sjukfrånvaro till samma nivå som i den offentliga verksamheten.

Ett annat sätt att uttrycka det är att den offentliga verksamhetens höga sjukskrivningar orsakar en merkostnad på 3,8 miljarder jämfört med om man hade varit lika bra som de privata välfärdsföretagen. Om man på motsvarande sätt gör tankeexperimentet att den privata sektorns andel istället fördubblas till 50 procent, så kan man förvänta sig en samhällsekonomisk vinst på 1,3 miljarder kronor och högre kvalitet.

Om privata välfärdsföretag tvingas bort från marknaden med ett vinstförbud så behöver kommuner och landsting utöka sina verksamheter i motsvarande grad. Inget talar för att det offentliga i en sådan situation skulle kunna nå de privata företagens låga sjukfrånvaro. Följden skulle bli ökade kostnader för offentlig sektor.

Vi vet också att långvariga sjukskrivningar leder till bestående problem för de som drabbas, och i längden ännu högre kostnader för samhället, bland annat i form av sjuk- och aktivitetsersättning. Så i slutänden skulle den verkliga kostnaden bli betydligt högre om sjukskrivningarna tilläts öka till följd av att privata välfärdsföretag tvingas stänga ner.

Det är därför obegripligt att regeringen i praktiken vill förbjuda stora delar av de privata välfärdsföretagen. Vinstförbudet kommer – om det införs – att leda till omfattande nedläggningar av väl fungerande verksamheter. Regeringen borde ställa sig frågan om det verkligen finns en beredskap i kommuner och landsting att ta över välfärdsföretagens verksamheter.

Till det ska läggas situationen för de anställda. Det är långt ifrån säkert att de som nu är privatanställda väljer att följa med en verksamhetsövergång. En redan besvärlig personalsituation förvärras i så fall ytterligare. Många kompetenta medarbetare i välfärdsföretag kommer att söka jobb på annat håll och välfungerande arbetsgrupper skingras.

Risken är stor för en kaotisk övergång, där privat verksamhet måste ersättas av en mycket snabb utbyggnad av offentliga verksamheter. De beräkningar av ökade kostnader som vi har tagit fram är därför med stor sannolikhet i underkant.

Vinstförbudet är alltså inte bara ett slag mot mångfald, valfrihet och kvalitet inom välfärden. Det är också ett recept för en klart sämre arbetsmiljö med ökande sjukskrivningar. Ambitionen borde istället vara att förbättra både kvalitet och arbetsmiljö i de viktiga välfärdsbranscherna:

• Satsa på att förbättra management och ledarskap i kommuner och landsting. Det lönar sig inte bara i form av välbefinnande för personalen, det skapar en hög motivation och ger hög kvalitet till medborgarna. Dessutom sänker det kostnaderna.

• Jämför och utvärdera offentliga och privata verksamheter. Förbättringar är möjliga om man lär av varandra, det gäller för både det privata och offentliga. Dåligt fungerande enheter som inte lyckas förbättra sig ska läggas ner, oavsett driftsform.

• Skärp kvalitetskraven inom vård, skola, omsorg. Ställ lika tuffa krav på både privata och offentliga verksamheter. Elever, brukare och patienter har rätt till samma goda kvalitet oavsett utförare.

Artikeln har publicerats på DN Debatt 21/9.