Framtidens industri – och sen då?

I krigets skugga har regeringen nyligen presenterat sin nya industristrategi. Den begränsade uppmärksamheten den givits har även att göra med karaktären på strategier av detta slag – det handlar inte om dokument späckade med konkreta åtgärder som vi framgent har att vänta oss från regeringens sida.

Det är i stället ett policydokument som påminner om allt bra som regeringen gjort på området, som beskriver läget i industrin och som berättar om och analyserar aktuella trender och omständigheter som påverkar framtiden, och vilken typ av åtgärder som kan vara lämpliga för att möta detta. Eller som regeringen själv uttrycker det, strategin ska vara en ”plattform för framtida utveckling och avstamp för processer, diskussioner och förhandlingar” – den ska ”peka ut riktningen för svensk industripolitik” och ”nämner ett antal insatser som är nödvändiga”.

Först och främst är det en välkommen och högst rimlig hyllning till den svenska industrin. Industrin som trots pandemin kan visa upp toppsiffror i produktivitetsökning, ökade investeringar i forskning och utveckling och som ligger på femte plats i världen när det gäller automation och robotisering. Detta samtidigt som industrin har tagit på sig ledartröjan när det gäller digital och grön omställning. Miljöskyddsinvesteringarna har fördubblats under de senaste tio åren. Industriinvesteringar som nu görs i Norr- och Västerbotten med gröna förtecken saknar motstycke och kan skapa upp emot 20 000 nya industrijobb.

Regeringen har genomfört en hel del åtgärder som främjat och stimulerat industrin. Åtgärder som nämns är till exempel Industriklivet, robotlyftet och arbetet med regelverket om korttidsarbete. Men precis som regeringen själv konstaterar, så är det inte inom näringspolitikens område som de för industrin största förändringsbehoven ligger. De stora åtgärderna som behövs handlar om stora investeringar och reformer för att säkra elförsörjningen, kompetensbehoven och rättssäkra och effektiva tillståndsprocesser.

Spaningarna ut mot omvärlden, de trender som påverkar industrins förutsättningar framgent och hur de ska mötas handlar bland annat om fortsatta drivkrafter mot mer digital och grön omställning, ökade geopolitiska motsättningar och behov av ökad motståndskraft mot störningar och kriser. Här finns en stor samsyn mellan regeringen och näringslivet. Utmaningarna möts bäst genom en fördjupad inre marknad, ökad frihandel och företagsstyrda diversifierade leveranskedjor. Regeringen hade kunnat vara än mer tydlig med den påtagliga trenden på EU-nivå, där den politiska interventionen i ekonomin blir alltmer omfattande och hotar den dynamik och utvecklingskraft som bara ett fritt näringsliv som konkurrerar på jämlika villkor utifrån långsiktiga och tydliga spelregler skapar.

Vad får då strategin för betydelse framgent?

Vi närmar oss ett riksdagsval och många andra frågor kan väntas ligga högt uppe på den politiska dagordningen. Det finns dock goda skäl till varför dessa frågor bör ges stor uppmärksamhet under nästa mandatperiod. Svensk industri står inför betydande utmaningar och reformbehovet är stort. Denna strategi skulle kunna följas av en konkret handlingsplan – ett kraftfullt åtgärdspaket som tar tag i långsiktigt betydelsefulla frågor för industrin och som inkluderar frågor även inom andra politikområden. Risken är dock uppenbar att strategins eget historiska avtryck blir ganska begränsat.

Läs mer