En av Sveriges forskare inom ekonomi och miljöfrågor, John Hassler, riktar svidande kritik mot den svenska klimatpolitiken. Att Sverige väljer att gå en egen väg i en global värld håller inte. ”Det beror, om jag ska vara krass, på att personer aktiva i klimatpolitiken har låst fast sig i positioner som inte går att ändra”, säger han.
I miljömålsberedningen ställde sig sju partier bakom målet att Sverige år 2045 ska ha minskat de nationella utsläppen med minst 85 procent jämfört med 1990. John Hassler, professor vid institutet för Internationell ekonomi vid Stockholms universitet och tidigare ordförande för Finanspolitiska rådet är kritisk till förslaget och anser att Sverige istället borde satsa på internationella klimatinsatser.
Vad tycker du om Miljömålsberedningens förslag och vad säger det om svensk klimatpolitik?
Jag skulle säga att politiken är gammaldags och att den därmed skjuter bredvid målet. MMB handlar om att man ska göra saker hemma. Lite kan man göra utomlands men det mesta ska ske genom nationella restriktioner. Parisavtalet innebar ett nytt spår där det är väldigt viktigt att samarbeta mellan länder och att man hjälper varandra med klimatarbetet. Det är bra eftersom de globala kostnaderna för klimatarbetet blir mycket lägre och åtgärderna blir därmed politiskt genomförbara. MMB bygger på ett förlegat tankesätt. Det beror, om jag ska vara krass, på att personer aktiva i klimatpolitiken har låst fast sig i positioner som inte går att ändra. Det andra bygger på att klimatpolitiken drivs av känslan att man vill göra något som syns här och nu – att det känns rätt. Påven var nyligen här och man kan likna det vid en modern lutheranism, men jag tror inte på den här ”tagelskjorte-metoden”.
Du menar alltså att vägen framåt snarare bör gå genom internationella klimatinsatser, men vilka åtgärder skulle göra störst skillnad?
Koldioxidskatt, klimatbistånd och att Sverige skalar upp sina inköp och annullering av utsläppsrätter är de allra viktigaste åtgärderna. Skulle man slopa subventioner till fossila bränslen och genomföra en global koldioxidskatt så skulle klimatproblemet vara löst, men det är troligen inte realistiskt att en sådan skatt införs på global nivå. Här kan vi göra något i Europa som påminner om en skatt genom att använda oss av utsläppssystemet. Vidga det så mycket som möjligt och se till så att priset blir rimligt, kanske inte lika högt som den svenska koldioxidskatten, men det behöver vara högre än idag. Därefter behövs ett åtagande som innebär att vi ligger på den nivån. Det skulle vara betydligt billigare än satsningar på inhemsk omställning, som inte kommer att ge några resultat.
Finns det idag några hållbara argument för att satsa på ensidiga insatser för minskade nationella utsläpp i Sverige?
Det enda som framkommer i debatten är att om vi gör stora insatser hemma så blir vi ett gott exempel, något som gör det lättare att ställa om politiken i Kina. Alltså är den doktrin som leder svensk klimatpolitik att ”om vi bara är duktiga och tar på oss tagelskjortan så kommer vi att inspirera de kinesiska ledarna”, men jag tror helt enkelt inte på det.
Hur kommer det sig då att så många svenska aktörer ställer sig bakom en strategi som i första hand bygger på minskade nationella utsläpp?
Det har skapats ett tryck i debatten som innebär att man måste bekänna färg och visa att man genomför symboliska åtgärder på klimatområdet. Många tänker dessutom att det inte är rätt att köpa sig fri genom utsläppsrätter i andra länder. Jag kan förstå den känslan, men ska vi lyckas med att göra något åt klimatet måste vi komma ett steg vidare och då kan vi inte använda känslomässiga argument för hur vi ska utforma politiken. Vi måste gå från symbolik till resultat.
Är det rätt väg för Sverige att satsa på förnybar elproduktion och fossilfria transporter?
Den svenska kraftproduktionen är ju redan i stort sett koldioxidfri, tack vare kärnkraften och vattenkraften. Det lilla fossila elproduktion som finns kvar bör så klart fasas ut, men den stora frågan på energiområdet är transporter. Den svenska transportsektorn måste förstås på sikt ställa om till fossilfritt, men jag tror att vi för små för att påverka teknikutvecklingen – vi bör undvika teknologiska stickspår. Därför är det bättre att gå i takt med andra länder på det här området än att försöka leda utvecklingen.
Problemet med transportfrågan är dock att det är för mycket fokus på oljeanvändning i Sverige och för lite fokus på det som har betydelse för klimatet. Oljan som vi kör våra bilar på kommer att användas upp och om vi inte använder den så kommer någon annan att göra det. Det kanske är bättre att kineserna använder den men det har ingen avgörande betydelse för klimatet. Sedan kan det ha andra positiva effekter för t.ex. luftkvaliteten. Det finns en stora vilja bland svenska aktörer att göra skillnad, men för att den viljan ska ge resultat måste vi gå utanför Sveriges gränser.
Du har tidigare sagt att satsningar på elbilar kan leda till ökade utsläpp, och att mål om fossilfria transporter är fel väg att gå. Kan du utveckla det?
Elbilar är ett problem i länder där en expansion av elproduktionen kommer att leda till mer kolkraft. Ökad elanvändning kan alltså minska oljeanvändningen, men istället öka kolanvändningen, som är den stora klimatboven. Det är inte bara dåligt för klimatet utan också ett stort hot mot luftkvaliteten i t.ex. Kina. Utmaningen ligger istället i bygga upp en fossilfri kraftproduktion. Hade Kina haft en lika hållbar elproduktion som Sverige hade man sannolikt redan satsat storskaligt på elbilar.
Du har kallat sektorsvisa klimatmål för ”sovjetiska”, hur menar du?
Det är ju förstås lite polemiskt och överdrivet. Det hade också kunna vara mycket värre, som att politiken hade pekat ut hur mycket olja som fick användas i varje sektor. Men sektorsvisa mål är i en sovjetisk riktning. Fördelen med prisbaserade system kan man se i biltullarna. Oavsett vad man tycker om dem, så fungerar de ganska smidigt. Tänk dig ett system där man istället skulle bestämma hur många bilar som får köra in från varje förort separat – det går inte! Med biltullar får man ett system där den som verkligen behöver transportera sig eller varor på vägen gör det, medan andra hittar andra alternativ.
MMB går nu inte så långt men som ett exempel: Anta att man lyckas med satsningen på flytande bränslen från skogsbioprodukter. Om vi har ett mål om fossilfri fordonsflotta är det ju då viktigt att det bränslet används inom landets gränser. Då skulle man behöva stoppa lastbilarna vid gränsen så de inte förbrukar det utomlands och det är ju fullständigt vansinnigt. Det har ingen betydelse och den grundläggande tanken är att var utsläppen sker och vem som släpper ut inte spelar någon roll för klimatet. Då finns ingen anledning till sektorsvisa mål i ett land som Sverige.
Jag tror att det svenska tänket bygger på en samhällsplaneringstradition som kanske inte härstammar från Sovjet, men som kanske är naturlig för många ingenjörer och naturvetare. För ekonomer är det annorlunda. Möjligen är det en svårsmält insikt för vissa att marknadsekonomin faktiskt fungerar för att lösa klimatproblemen.
Vad säger du om kritiken om att annullering av utsläppsrätter kommer leda till att t.ex. Kina och USA inte gör tillräckligt hemmavid.
Jag begriper inte det argumentet. Kina är på väg att införa ett utsläppshandelssystem. Nästa år kommer det att gälla över hela landet och det är väldigt intressant. Det ger möjlighet att skala upp den här politiken så pass mycket att det verkligen skulle kunna fungera. Det är förstås komplicerat och vi kan inte säkert lita på att utsläppsmängden blir konstant om vi går in och köper utsläppsrätter i Kina. Men det kinesiska systemet visar att det finns en genuin vilja och att man tror på marknadsmekanismerna för att lösa klimatfrågan – det finns, paradoxalt nog, inte så många sovjetiska tankegångar där.
Hur ska då Sverige bli ett klimateffektivt föredöme som övriga världen kan låta sig inspireras av om vi nu inte ska ”gå före”?
Jag tycker att vi ska gå före med internationellt klimatbistånd genom och visa att vi tar vårt ansvar för de globala utsläppen. Vi svenskar ska vara beredda att hjälpa till där det verkligen behövs.
Miljö och hållbar tillväxt