Sverige på efterkälken i kunskapsekonomin

Nobelprisen delades ut i söndags i ett vintrigt Stockholm. Det är en kunskapens högtidsdag, där inte bara kunskap i sig firas utan också betydelsen av nyttiggörande av kunskap. Faktum är att utan ett patenträttsligt system hade priset överhuvudtaget inte funnits. Tack vare införandet av patenträtt fanns incitament att uppfinna. Tack vare patentsystemet kunde Alfred Nobel hämta hem investeringarna och också bygga en förmögenhet. En förmögenhet som ligger till grund för ett pris som sätter Sverige på kartan även 100 år senare.

Sverige av idag har dock stora problem när det gäller att ta tillvara på de kunskapsbaserade tillgångarna. Svensk forskningspolitik bygger på antaganden om att ingenting egentligen hänt sedan Alfred Nobels tid. Detta var ett av huvudbudskapen på ett seminarium som Svenskt Näringsliv anordnade den 8 december under rubriken ”Kunskapsekonomins viktigaste tillgång?”.

I Sverige finns fortfarande en alltför stark bild av att innovation enbart handlar om tekniska lösningar, såsom vi ofta talar om Alfred Nobels uppfinnande av dynamiten. Faktum är dock att lika lite som Alfred åkte elsparkcykel till arbetet stämmer den bilden längre. Innovation är betydligt bredare än så. Nyttiggörande av forskning kan handla om barnprogram på TV. Hur då? Babblarna tar avstamp i forskning kring hur tal kan tränas hos barn med talsvårigheter. I Sverige har vi en forsknings- och innovationspolitik som alltför mycket hänger kvar i förlegade synsätt.

Svensk forsknings- och innovationspolitik bygger också på en bild av innovationsprocesser som är förlegad. Den bygger på en bild av linjära innovationsprocesser ”smart person kommer på – experimenterar – patenterar – går ut på marknad”. Så ser ofta inte innovationsprocesser ut idag. Vi lever i en prototypekonomi där marknadsintroduktion inte innebär slutet av innovationsprocessen. Innovationsprocessen har också tagit sin början i byggandet av ett team. Ett förlegat synsätt på innovationsprocesser innebär rent konkret att immaterialrättsliga frågor beaktas alldeles för sent. I praktiken får detta förödande konsekvenser. Har frågorna inte beaktats tidigt kan hela nyttiggörandet blockeras.

I Sverige finns ofta en bild av att den enda riktigt viktiga immaterialrätten är patent, den rättighet som skyddar tekniska lösningar. I själva verket är det alltfler innovationer sådana som överhuvudtaget inte kan få patent. Det kan handla om digitala innovationer likaväl som analoga tjänsteinnovationer. När innovationspolitik kommer att handla om patent som enda immaterialrätt hamnar vi väldigt fel. Bara för att Alfred Nobel blev rik tack vare sina patent betyder det inte att alla måste ha patent. Det kan rent av vara så att öppen innovation är ett bättre alternativ.

Det fjärde exempel på att svensk politik hamnar fel kring immaterialrätt är synen på vad immaterialrätten är till för. Alltför många tänker att hela poängen med immaterialrätten är att skapa monopol. På seminariet påpekade professor Marianne Levin att den forskare som haft störst inflytande över hur immaterialrätten ser ut i Europa är tysken Josef Kohler. Hans utgångspunkt var att en av de stora poängerna med immaterialrättigheterna är att de kan delas med flera. Ser vi omkring oss ser vi detta också dagligdags, att immaterialrätt inte handlar om att bara få en ensamrätt. Rättigheterna i sig är många gånger grunden för kommersialisering, vilket vi bland annat ser i form av restauranger och butiker som drivs i form av franchising. Immaterialrättigheter tjänar också en viktig grund för att attrahera kapital.

De senaste åren har Svenskt Näringsliv drivit arbetet på immaterialrättsområdet med en immaterialrättsstrategi som karta och kompass. I samband med seminariet diskuterades den utvärdering som gjorts. Svenskt Näringslivs immaterialrättsstrategi bygger på ett antal identifierade utmaningar. En av utmaningarna är kunskapsbristen, som bland annat beror på att alltför många till och med lämnar svenska lärosäten utan att ens ha fått nödvändig kunskap. Det kan till exempel handla om att personer lämnar ingenjörsutbildningar med inriktning på innovation utan att lära sig något om patent. Risken är att dessa personer kommer agera på ett sådant sätt att investeringar gjorda i forskning och utveckling riskeras genom felaktiga beslut.

Efter seminariet har jag fått flera uppmuntrande tillrop, som att Svenskt Näringslivs immaterialrättsstrategi är epokgörande. Naturligtvis blir jag tacksam, men kanske främst glad för att insikten om hur viktiga de immaterialrättsliga frågorna är börjar slår rot.

På seminariet påpekade också professor Bengt Domeij att det finns en risk att den som lär sig lite tror att det i varje given situation är patent som är lösningen. Den typen av synsätt kan leda helt fel, vilket kan riskera hela företag. Jag framhöll att det är lika farligt att kunna alltför lite om immaterialrätt som att kunna väldigt lite om svamp. ”Det går att äta svamp” är farligt att ha som enda kunskap med sig ut i skogen, risken är stor att även giftiga svampar följer med i korgen. Att tänka att patent är en väg som alla måste gå är en lika stor risk.

Seminariet slutade med en diskussion där diskussionens vågor gick höga. Klart är att Sverige behöver en policyutveckling på området. Svenskt Näringslivs immaterialrättstrategi pekar ut olika åtgärder som behöver vidtas samt har under de senaste åren i egen regi gjort stora ansträngningar. På den politiska sidan är röran stor inte minst eftersom frågorna ligger utspridda över en stor mängd departement och riksdagsutskott. Någon behöver ta ett övergripande ansvar. Någon behöver inse att Sverige inte kan uppföra sig som en marathonlöpare som jublar vid 40 km. Det är nödvändigt att fortsätta springa.