Stellinger: Europa behöver frihet – inte isolationism

Europas styrka har aldrig varit isolation. Den har varit öppenhet, handel och förmågan att konkurrera globalt. Det bör också vara ledstjärnan framåt, skriver Anna Stellinger, chef för internationella och EU-frågor, på DI debatt.

European preference bör endast användas där det finns tydliga, motiverade och väl avgränsade skäl. Europas styrka har aldrig varit isolation. Den har varit öppenhet, handel och förmågan att konkurrera globalt. Det bör också vara ledstjärnan framåt, skriver Anna Stellinger, chef internationella och EU-frågor på Svenskt Näringsliv.

Ska EU stärka sin konkurrenskraft på riktigt måste fokus ligga där effekten är störst: en fullt fungerande inre marknad, enklare och och mer förutsägbara regelverk samt fler och djupare frihandelsavtal, skriver Anna Stellinger, chef internationella och EU-frågor på Svenskt Näringsliv.

Ska EU stärka sin konkurrenskraft på riktigt måste fokus ligga där effekten är störst: en fullt fungerande inre marknad, enklare och och mer förutsägbara regelverk samt fler och djupare frihandelsavtal, skriver Anna Stellinger, chef internationella och EU-frågor på Svenskt Näringsliv.

EU:s konkurrenskraft står åter högt på den politiska agendan. Det är välkommet. I en tid av geopolitisk oro, krig, teknologisk kapplöpning och pressade värdekedjor behöver Europa bli starkare, mer innovativt och mer motståndskraftigt. Men vägen framåt är avgörande. Lösningen är inte främst att bygga skyddande murar mot omvärlden. Den ligger i att bättre ta vara på Europas egna styrkor.

Tre åtgärder är centrala om EU på allvar ska stärka sin konkurrenskraft.

För det första måste den inre marknaden fungera bättre. Trots att den är EU:s största strategiska tillgång präglas den fortfarande av nationella särregler, fragmentering och administrativa hinder som försvårar både uppskalning och handel. Officiella beräkningar visar att en fullt fungerande inre marknad kan öka EU:s BNP med 7–10 procent. Det är en tillväxtpotential som vida överstiger de flesta andra politiska reformer. Här behöver EU göra sin hemläxa, och länder som Sverige bör vara pådrivande. Både Mario Draghi och Enrico Letta har med rätta pekat ut den inre marknaden som avgörande för Europas framtida konkurrenskraft.

För det andra krävs fortsatt och mer konsekvent regelförenkling. Ambitionen att minska företagens regelbörda är riktig, men genomförandet måste bli skarpare. Omnibuspaketen är ett steg i rätt riktning, men räcker inte. För många företag, inte minst små och medelstora, är komplexa och växande regelverk ett direkt hinder för innovation och investeringar. Det handlar inte om att sänka EU:s mål eller ambitioner. Men ska EU vara attraktivt för framtidens företag krävs ett regelverk som är förutsägbart, enkelt och konkurrenskraftigt i ett globalt perspektiv.

För det tredje måste EU fortsätta att öppna fler marknader genom frihandelsavtal. I en värld där protektionismen ökar behöver Europa vara den tydligaste rösten för öppen och regelbaserad handel. Avtal med Indonesien, Indien och Mercosur kommer ge europeiska företag tillgång till marknader med över två miljarder konsumenter. Samtidigt pågår förhandlingar med bland andra Australien, Thailand och Filippinerna. Dessa avtal är inte bara handelspolitiska instrument. De är också strategiska verktyg för tillväxt, geopolitisk närvaro och långsiktig konkurrenskraft.

Mot den här bakgrunden väcker den växande diskussionen om ”European preference” eller ”Made in Europe” berättigade frågor. I vissa specifika områden, som försvar, säkerhet och när det gäller att möta skadliga beroenden i strategiska sektorer, kan det finnas skäl att stärka europeisk kapacitet genom principen om europeisk preferens. Men att göra europeisk preferens till en generell policy inom industripolitik, upphandling och forskning, som vi ser nu, är inte rätt väg att gå. Det finns åtminstone tre betydande risker.

För det första riskerar det att leda till ökad avskärmning från omvärlden. Det vore ett stort steg och skulle stå i konflikt med EU:s handelspolitiska ambitioner och framgångar. Vår handel med omvärlden är en avgörande grund för vårt välstånd.

För det andra skapar det ny byråkrati och svåra definitionsproblem: Vad är egentligen ett europeiskt företag? Är det huvudkontoret, ägarstrukturen eller produktens ursprung som ska avgöra? Erfarenheten visar att ursprungsregler snabbt blir både komplexa och kostsamma, och i praktiken ofta missgynnar just de företag man vill stärka. Att utöka användningen av ursprungsregler går dessutom rakt emot den regelförenkling som EU samtidigt säger sig vilja genomföra.

Dessutom riskerar signaler om ”Made in Europe” att skada relationerna med nära handelspartners. I en tid när EU behöver fler allierade, inte färre, vore det olyckligt att skrämma bort företag från offentliga upphandlingar eller investeringar genom otydliga eller restriktiva preferensregler. Att sätta upp hinder för länder som EU nyligen förhandlat värdefulla frihandelsavtal med kan knappast gynna EU på lång sikt.

Europa står inför ett vägval. Antingen väljer vi en väg som präglas av fortsatt öppenhet, konkurrens och rejäla reformer. Eller så riskerar vi att gradvis stänga oss inne bakom välmenande men kontraproduktiva skyddsmekanismer. European preference bör därför hanteras med stor försiktighet och precision.

Ska EU stärka sin konkurrenskraft på riktigt måste fokus ligga där effekten är störst: en fullt fungerande inre marknad, enklare och och mer förutsägbara regelverk samt fler och djupare frihandelsavtal. European preference bör endast användas där det finns tydliga, motiverade och väl avgränsade skäl.

Europas styrka har aldrig varit isolation. Den har varit öppenhet, handel och förmågan att konkurrera globalt. Det bör också vara ledstjärnan framåt.