När staten backar – får företagare betala notan

I betänkandet SOU 2025:5 – Avgift för områdessamverkan föreslår utredningen att kommuner ska kunna besluta om en obligatorisk avgift för fastighetsägare för trygghetsskapande insatser i ett område. Alternativt ska en majoritet av fastighetsägarna kunna driva igenom en sådan avgift – som då blir tvingande för alla, även de som sagt nej.

Det handlar alltså om att företagare tvingas in i föreningar, utan att ha valt det själva. De ska betala för trygghetsåtgärder i det offentliga rummet – åtgärder som normalt är statens eller kommunens ansvar och som vi betalar skatt för att det ska fungera. Det är ett grundläggande skifte i ansvarsfördelning, där det offentliga nu skulle kliva undan och skickar notan till näringslivet.

Svenskt Näringsliv avstyrker förslaget i vårt remissvar.

Trygghet är ett samhällsansvar – inte en ny näringslivsavgift

Det är dessutom svårt att se hur detta inte skulle tolkas som en form av ny lokal skatt. Även om utredningen kallar det för en avgift, saknas den tydliga koppling mellan betalningen och en individuell motprestation som krävs för att något ska betraktas som just en avgift i juridisk mening. Typexempel på en avgift är när man betalar för sitt körkort. Här handlar det istället om en kollektiv finansiering av generella trygghetsåtgärder – ofta i det offentliga rummet – som kommer fler till del än den som betalar.

Det är alltså en påtvingad kostnad, utan frivillighet, där nyttan inte står i direkt proportion till den enskildes bidrag. I praktiken är det en skatt – och skatter bör beslutas av folkvalda, gälla lika för alla och inte enbart drabba utvalda grupper av företagare.

Och det är ännu svårare att förstå varför just företag i redan utsatta områden ska betala mer än andra. Risken för snedvriden konkurrens är uppenbar: vissa företag får ökade kostnader bara för att de verkar på ”fel” plats.

Vi vet att investeringar i utsatta områden redan i dag är förenade med stora utmaningar. Att lägga ytterligare en kostnadsbörda på just dessa företag går på tvärs med all logik – särskilt i ett läge där det offentliga borde uppmuntra etablering, inte försvåra den.

Tvång skapar inte engagemang – det kväver det

Det är inte bara ekonomin som påverkas. Det handlar också om legitimitet och engagemang. Trygghetsskapande insatser fungerar bäst när de bygger på delaktighet, lokalkännedom och frivilligt ansvarstagande. Att tvinga fastighetsägare att samarbeta – utan att de själva får bestämma över syftet, innehållet eller kostnaden – undergräver förtroendet och skapar motstånd istället för drivkraft.

Det är därför vi säger: tvång löser inte bristen på trygghet. Tvärtom riskerar det att skapa nya konflikter och lägga ansvaret för allmän ordning på fel axlar.

Frivilliga lösningar visar vägen – stöd dem

Vi ser i dag att frivillig områdessamverkan fungerar. Det finns flera exempel på hur fastighetsägare, kommuner och civilsamhälle gått samman – utan tvång – för att göra sina områden säkrare och mer attraktiva. I Sofielund i Malmö har det lett till färre inbrott och ökad trivsel. I Gamlestaden i Göteborg har liknande samarbeten gett märkbara resultat.

Det som krävs är inte lagstiftning som tvingar fram samarbeten – utan bättre förutsättningar för dem som vill bidra. Här är utredningens förslag om ett nationellt kunskapscentrum för trygghet ett steg i rätt riktning. Men det måste följas av tydligt stöd för frivillighet, samverkan och långsiktigt engagemang.

Vem står näst på tur?

Det här handlar inte bara om fastighetsägare. Det handlar om en principiell kursändring där staten nu steg för steg vill lägga över ansvar – och kostnader – för grundläggande samhällsuppgifter på enskilda privata aktörer. I dag är det fastighetsägare som åläggs att finansiera trygghet i det offentliga rummet. Vem står näst på tur? I morgon kan det vara handlare, restaurangägare eller andra företagare som får betala för sådant som borde vara samhällets gemensamma ansvar.

När det offentliga kliver undan och överlåter grundläggande uppgifter till det privata utan att ge inflytande, urholkas inte bara rättssäkerheten – utan också själva samhällskontraktet. Det är en utveckling vi måste säga nej till – innan gränsen för vad vi betraktar som statens ansvar har förskjutits för långt.