Sverige kan inte ha ett totalförsvar i stuprör

Företagen är totalförsvarets ryggrad. Men deras förmåga kan inte tas för given. Nästa regering måste skapa en tydligare nationell ledning, göra samverkan mellan näringsliv och offentlig sektor operativ och se till att särskilda beredskapsåtaganden regleras och ersätts.

Det svenska totalförsvaret byggs nu upp i snabb takt. Det är nödvändigt. Men frågan är inte bara om vi gör mer, utan om vi gör rätt saker, i rätt ordning och tillsammans.

Svenskt Näringsliv har under de senaste fem åren successivt förstärkt arbetet med säkerhet, beredskap och totalförsvar. Nu tar vi nästa steg genom att stärka organisationen och fördjupa vårt tvärsektoriella samarbete med Myndigheten för civilt försvar. Vi kommer därmed delta i processer där Sveriges beredskap faktiskt byggs, bland annat genom lägesbilder och förmågebedömningar.

Det behövs. För trots alla nya initiativ, råd och forum finns stuprören kvar. Sverige saknar fortfarande en tillräckligt tydlig horisontell struktur för ledning, styrning och prioritering. Myndigheterna talade tidigare till näringslivet. Därefter började man tala med näringslivet. Nu måste nästa steg tas: offentlig sektor och näringsliv måste bli likvärdiga parter för att kunna planera tillsammans och fatta beslut i integrerade processer, med tydliga roller och ansvar.

Samtidigt måste vi sluta behandla hoten som framtidsscenarier. Företag utsätts redan för cyberangrepp, sabotage, infiltration, otillåten påverkan och desinformation. Drönaraktivitet i Göteborgs hamn och störningar av GPS och andra system i bland annat Östersjön visar hur konkret utvecklingen är. Även den organiserade brottsligheten utgör en sårbarhet när den utnyttjas av främmande makt.

Det kräver handling.

1. Staten måste stärka den nationella ledningen. Den nivå som ska hålla ihop totalförsvaret måste också ha mandat att prioritera mellan sektorer och hantera målkonflikter mellan civila och militära behov.

2. Samverkan måste bli operativ. Privat-offentliga forum måste leda till beslut, ansvar och genomförande. Informationsutbytet måste fungera, samtidigt som företagens affärskritiska information skyddas.

3. Beredskap måste byggas in i upphandlingar och avtal från början. Konkurrensutsatt upphandling ska vara huvudregel. Men när staten kräver särskild kapacitet, prioritering eller leveransförmåga utöver normal affär måste åtagandet regleras och fullt ut ersättas. Avtalen behöver tydliggöra bland annat ansvar, ersättning, riskfördelning, force majeure och försäkringsskydd.

4. Regleringen får inte försvaga den förmåga vi försöker bygga upp. EU-regler och nationella särkrav måste vara samordnade, proportionerliga och riskbaserade. Företagens resurser behövs till investeringar, innovation och stärkt beredskap, inte till onödig och överlappande administration.

När marknaden inte kan säkerställa kritisk nationell förmåga kan särskilda försörjningsberedskapsavtal vara nödvändiga. Men de bör användas strategiskt och restriktivt, bygga på analyser av faktiska försörjningsbehov och tydligt reglera leveransförmåga, ersättning, ansvar och risk.

Framför allt måste staten kunna tala med en röst gentemot företagen. Sverige har inte råd att olika delar av totalförsvaret konkurrerar om samma begränsade resurser utan gemensamma prioriteringar.

Det har varit rätt att säga: Gräv där du står och vänta inte. Men om alla gräver åt olika håll och utan en gemensam ritning bygger vi inget hållbart försvar.

Nu krävs en gemensam riktning, integrerad planering och förmåga att agera tillsammans. Sverige har inte tid med något annat.