”Vi är på väg att förlora rättssäkerheten”

Skjutningar och utsatta områden får alltmer uppmärksamhet i svensk och internationell media, men hur allvarlig är situationen egentligen?

Brottsförebyggande rådets Nationella trygghetsundersökning visar att andelen av befolkningen som utsatts för personbrott 2017 hade ökat väsentligt sedan 2014, och utifrån ett långsiktigare perspektiv från 2006, ser vi en ökning av rapporterad utsatthet för sexualbrott med +327 procent, personrån +63 procent, hot +30 procent, trakasserier +20 procent, och misshandel +10 procent. Även bedrägerierna har ökat starkt de senaste åren.

En positiv nyhet i sammanhanget är i alla fall att misshandelsökningen varit relativt låg, vilket även tycks bekräftas av att antalet behandlade för våld på sjukhus var rekordlågt 2015. En annan positiv nyhet är att egendomsbrotten mot hushåll minskat överlag (bilstölderna har minskat med 50 procent och stölder ur fordon med 48 procent), även om bostadsinbrotten ökat med +8 procent under perioden 2006–2017.

Men är Sverige i kris? Utöver en allmän ökning av utsattheten för brott klassar polisen nu 61 områden som utsatta, och bedömer att där finns omkring 5 000 kriminella som är aktiva i ca 200 nätverk. Skjutningar som begås av just dessa individer är de som uppmärksammas. Från 2000–2014 sköts det ihjäl i snitt 6 personer per år i Sverige, 2015 var siffran 23, 2016 var den 19, och förra året den högsta någonsin med 37 dödskjutningar.

Men en långsiktigare ökningstrend är synlig om man ser på det totala antalet skjutningar, dvs inte bara dem med dödligt utfall. Antalet skjutningar 2006–2014 ökade endast med 3 procent sett till hela landet, men i utsatta områden (så kallade LUA-och URBAN15-områden) ökade antalet skjutningar med nästan 200 procent under samma period.

Det vi ser är en differentierad brottsutveckling, med en kraftfullare ökning i vissa områden. Skjutningarna är dessutom en indikator på en ökad våldsbenägenhet hos yngre gängmedlemmar. Handeln vittnar också om att det blir råare och brutalare ute i butikerna, något som indikerar en ökad våldsbenägenhet. Brottsstatistik är kvantitativ, vilket innebär att vissa kvalitativa skillnader blir svåra att fånga upp. Och när det gäller utsatta områden kan dessutom anmälningsbenägenheten vara en problemfaktor som maskerar viss utveckling.

I USA sköts 12 213 män ihjäl av en annan gärningsperson 2016. Över 60 procent av de skjutna var afroamerikaner trots att de endast utgör drygt 12 procent av befolkningen. Förklaringen är att de i större utsträckning bor i det som i USA motsvarar utsatta områden. Sverige är inte USA, men en tilltagande ghettoisering och gängutveckling gör att vissa utsatta områden närmar sig den verkligheten.

Det är förvånande att trots den allvarliga problembilden saknas det övergripande analyser och nationalekonomiska kostnadsbilder av brottslighetens konsekvenser.

Denna brist av data låg bakom Svenskt Näringslivs beslut att beställa en preliminär studie för att kvantifiera de direkta kostnaderna för näringslivet (exklusive finanssektorn) orsakade av brottslighet. Baserat på företags egna uppgifter uppskattades att den direkta kostnaden för brott utgör 55 miljarder kronor (mer än en försvarsbudget) på ett år. Dock är de totala kostnaderna mycket högre på grund av att kostanden för vissa brott underskattas av företag (bedrägerier, vissa cyberbrott och immaterialrättsliga intrång).

Dessutom inkluderades varken den finansiella sektorn, indirekta kostnader (t ex väktare, larm och övervakningskameror), eller utebliven tillväxt (pga lägre investeringar) eller lägre produktivitet (pga brottslighet).

Frågan är vad kostnaden för brottsligheten för hela samhället uppgår till, dvs om man inkluderade den offentliga sektorn (vars omsättning motsvarar nästan halva BNP) och kostnaden för brottslighet riktad mot privatpersoner?

Kostnaderna för enskilda individer och det bredare samhället måste också in i ekvationen. Vad händer med varumärket Sverige, och utländska investeringar, när man i de andra nordiska huvudstäderna alltmer oroar sig över brottsutvecklingen i Sverige?

• Väljer man att lokalisera verksamhet i Köpenhamn i stället för Malmö?
• Väljer internationella företag att placera nordiska huvudkontor i grannländerna, snarare än i Sverige?
• Hur ställer sig internationell arbetskraft till att verka i ett Sverige med en tilltagande radikaliseringsproblematik, som resulterat i terrordåd och en internationellt uppmärksammad antisemitism?
• Och hur påverkas de som bor i Sverige, och kanske överväger att flytta utomlands?

Utifrån tillgängliga data är det de lågprioriterade mängdbrotten där de direkta kostnaderna är högst. Stöld, skadegörelse och bedrägerier stod för lejonparten av kostnaderna. Samtidigt är det just bland dessa brott där en kriminell karriär börjar.

De senaste åren har det varit politiskt fokus på penningtvätt, grov organiserad brottslighet och terrorism. Men inkörsporten till den grövre brottsligheten, och den som alltså kostar mest, är fortfarande lågprioriterad, och politiskt ointressant. Är detta ett rimligt förhållningssätt?

Skall Sverige långsiktigt vända trenden måste vi tänka utifrån ett uppfostringsperspektiv med tydliga och omedelbara åtgärder vid brottslighet. Processen mellan brott och dom tar för lång tid, och även brottslingar som använt våld släpps ofta kort efter gripande – innan de har fått en dom. Detta skickar en märklig signal till både brottslingen och omgivningen. Brottsrabatter, och domar där kriminella utan resurser döms att betala böter (som de aldrig betalar), innebär att de faktiska konsekvenserna för vissa mängdbrottslingar blir ytterst begränsade.

Med en straffbarhetsålder på 15 år (jämfört med 10 år i t ex England) och åldersrabatter, är det svårt att avskräcka unga från att ge sig in i brottslighet. Detta bör åtgärdas, och skolväsendet måste också ges bättre förutsättningar att tidigt fånga upp barn med disciplinproblem.

Det öppna samhället kräver ramar, som tydliggör vad som är rätt och fel. I Sverige har man glömt bort detta och tagit det öppna samhället för givet. Sannolikt kommer vi att få fler, och allt värre, utanförskapsområden. Resten av landet kommer i sådana fall inte att vara immunt mot denna försämring.

Allvaret av situationen kräver något utöver det normala. Ett vassare rättsväsende är en nödvändighet, men ett mer holistiskt helhetsgrepp krävs. Försvarsberedningen skulle kunna vara en inspiration för en ”Säkerhetsberedning” med uppgift att utifrån en kartläggning av ”hotbilden” lägga förslag rörande lagstiftning, polis och domstolar mm för att hindra brottslighetens och utanförskapsområdenas frammarsch. Sedan krävs också en stark politisk vilja att prioritera brottsfrågan i Rosenbad.

Än så länge har det gått ganska bra för Sverige, trots ett perifert avlägset geografiskt läge, ett vacklande utbildningssystem och ett av världens högsta skattetryck. Andra komparativa fördelar, som rättssäkerhet, låg korruption och låg brottslighet har bidragit till att kompensera för våra tillkortakommanden. Tyvärr är detta något vi är på väg att förlora, och därför vilar ett tungt ansvar på vår nästa statsminister.

Att ducka är inte ett alternativ.

Artikeln publicerades på svd.se 2018-12-12