Flera förbättringar av entreprenörsskatten saknas

De så kallade 3:12-reglerna, ofta benämnda entreprenörsskatten, styr hur över en halv miljon delägare i fåmansföretag beskattas. I förra veckan aviserades att förändringar i detta regelverk kommer finnas med i budgetpropositionen som ska presenteras på måndag. Regeringens förslag lovar förenklingar och förbättringar, men hur ändras utfallet för olika typer av delägare? På Skatterättsligt Forum (12 sep) argumenterade jag för att viktiga obalanser kvarstår och att bedömningen av hur gränsbeloppens storlek (det utrymme som avgör vad som kan beskattas till 20 procent) påverkas av de nya förslagen kan vara överdrivet optimistisk.

Knappt en skattesänkning

För att se förslagets begränsningar räcker det att gå till konsekvensanalysen, där en kortsiktig skattesänkning om 1 miljard kr väntas för år 2026 medan den den varaktiga skattelättnaden uppgår till endast 20 miljoner kr. I förhållande till en skattebas på 170 miljarder kr är det försvinnande lite (0,012 procent). Förslaget utgör därmed inte någon nämnvärd generell skattelättnad utan snarare en omfördelning av skatteuttaget mellan olika delägartyper.

Vilka är då vinnarna och vilka är förlorarna? Förenklat gäller att delägare som är ensamma ägare till sina bolag i regel tillhör vinnarna, särskilt om man tidigare använde förenklingsregeln. I sådana fall ökar gränsbeloppet från ca 222 000 kr till 322 000 kr (från 2,75 till 4 inkomstbasbelopp, IBB). Delägare med stora sparade gränsbelopp kan dock inte anses höra till vinnarna, eftersom räntan på sådana utrymmen föreslås tas bort.

En annan möjlig vinnarkategori är delägare som i dag inte uppfyller löne- eller kapitalandelskraven. När dessa krav slopas (en av förslagets främsta styrkor) kan de i vissa fall få ett lönebaserat utrymme.

Förlorarna då? Även om de är färre till antalet handlar det i princip om alla övriga typer av fåmansföretagare. Framför allt delägare som äger mindre än 100 procent och i dag har ett lönebaserat utrymme. För dessa innebär det nya schablonlöneavdraget om ca 645 000 kr att löneunderlaget krymper rejält, vilket pressar ner gränsbeloppen.

Risk borde premieras mer

Man kan diskutera effekterna av denna omfördelning av skatteuttaget från olika perspektiv. En analys utifrån 2021 års data som Svenskt Näringsliv genomfört pekar på att incitamenten att anställa ytterligare en medarbetare kommer att finnas kvar för nio av tio företag. Det låter kanske inte så farligt, men att incitamenten över huvud taget försvagas är i grunden fel – inte minst i ljuset av Sveriges svaga ekonomiska tillväxt och en arbetslöshet som tycks bita sig fast på en allt högre strukturell nivå.

Ytterligare ett orosmoment är att vår analys pekar på att den utredning som föregick det nu aktuella förslaget bedömde gränsbeloppen överdrivet optimistiskt. Enligt utredningen skulle gränsbeloppen år 2021 vara cirka 15 procent högre med förslaget. Vi visade att den slutsatsen vilade på en för högt beräknad nivå för grundbeloppen (4 IBB per bolag i den föreslagna modellen med individuellt tak per delägare). Vår analys pekar i stället på en ökning om betydligt mer blygsamma 3 procent.

Som vi argumenterade för i vårt remissvar borde detta ytterligare ha förstärkt behovet av fler och större förbättringar i utredningsförslaget som helhet. Företrädelsevis skulle andra lättnader behövas för den grupp av delägare som inte tillhör vinnarna. Exempelvis hade en sänkning av skattesatsen från 30 till 20 procent över tjänstebeskattningstaket varit motiverad. En sådan åtgärd skulle inte bara vara principiellt riktig, utan också ge bättre skattevillkor till de delägare som tar störst risk och lyckas bli framgångsrika. I stället valde regeringen snarast den motsatta vägen och försämrade utredningsförslaget, exempelvis genom att inte gå vidare med att slå samman takbeloppen för kapitalvinst och utdelning. Även fortsatt ränteuppräkning av sparade gränsbelopp vore principiellt riktig och skulle därtill stärka skattesystemets legitimitet och motverka den försämrade förutsebarheten som kommer följa av föreliggande förslag att ta bort uppräkningen. Större flexibilitet skulle också uppnås om grundbeloppet fick fördelas fritt av delägaren i stället för att kvoteras efter samlade ägarandelar, utan hänsyn till skillnader i verksamhet mellan bolag.

Att förslaget, trots vissa styrkor, lider av denna obalans mellan hur helägda företag utan anställda och ej helägda företag med anställda behandlas är olyckligt. Det talar för att sista ordet om 3:12 inte är sagt denna gång heller. Dessa företag är mycket viktiga, och den skattemässiga förbättringspotentialen fortfarande stor. Därför behövs fler och djärvare reformer även framöver.