Om jämlikhetskommissionen

Regeringen Löfven tillsatte den 2 augusti en statlig kommitté (Direktiv 2018:74) med syfte att utreda hur jämlikheten långsiktigt kan öka. Kommittén ska också ta fram förslag som kan öka möjligheterna till social rörlighet. Kommittén ska slutrapportera halvårsskiftet 2020.

Direktiven bygger på insikten att det långsiktigt viktigaste för att uppnå ökad jämlikhet är humankapitalets nivå och spridning. På kort sikt kan skatter och transfereringar vara viktiga redskap men på lång sikt är framförallt humankapitalet viktigt, konstaterar regeringen. Eftersom direktiven anger att det är den långa sikten som är viktigast för kommittén, blir slutsatsen att kommittén inte primärt ska fokusera på skatter och transfereringar. Istället ska blicken riktas mot skolan och utbildningssystemet, uppväxtvillkor, tillgångars fördelning på sikt, korruption, demokrati och rättssäkerhet. Förslagen som läggs fram ska också främja tillväxt och stärka ekonomins funktionssätt.

Ur Svenskt Näringslivs perspektiv är det välkommet att fokus i utredningen inte primärt hamnar på skatter. Anledningen är att skatter är förenade med kostnader för samhället, då de kan orsaka snedvridningar i form av färre arbetade timmar, färre investeringar och ökade kostnader för företagen. Det innebär i sin tur förlorade arbetstillfällen och inkomstmöjligheter. Att vissa saker behöver finansieras av skatter är självklart, den intressanta frågan är vad och i vilken utsträckning.

Sverige har idag världens femte högsta skattetryck och världens högsta skattesatser på arbete. Vi har också högre skatt på kapital jämför med våra viktigaste konkurrentländer. Utrymmet för ytterligare skattehöjningar på dessa områden är därför mycket litet. Skattestrukturen kan förändras, exempelvis skulle konsumtionsskatter kunna ges en större tyngd, men utöver det skulle ett lägre generellt skattetryck och i synnerhet sänkta skatter på arbete och ägande behöva prioriteras av kommande regeringar liksom mer konkurrenskraftig bolagsbeskattning och stärkt rättssäkerhet. Det skulle stärka BNP och därmed skattebasen, dvs det samlade värdet på de transaktioner som är möjliga att beskatta. Genom en stram utgiftspolitik med nödvändiga prioriteringar kan utrymmet för tillväxtfrämjande skattesänkningar öka ytterligare. Genom bättre möjligheter till arbete, utbildning och företagande minskar också behovet av omfördelande och stöttande åtgärder gradvis och skattebetalarnas resurser kan då inriktas mer på kollektiva nyttigheter samt skola, vård och forskning.

Direktivet pekar helt riktigt på att inkomstspridningen i Sverige har ökat sedan 1980-talet, och att det inte beror på ökade löneskillnader. Istället har transfereringar och bidrag minskat i betydelse (även om andelen som försörjs på detta sätt har minskat sedan många år), samt att kapitalinkomster spelar en större roll. Kapitalinkomsterna inkluderar också (realiserade) värdeökningar på fastigheter, vilka varit stora under mer än tjugo år. Vi har också många framgångsrika entreprenörer som äger framgångsrika företag, vilket är positivt, men det bidrar till fler med höga kapitalinkomster. Ökade inkomstskillnader är alltså inte per definition varken bra eller dåliga. Man behöver gå bakom statistiken och försöka förstå varför skillnaderna har ökat, för att kunna bedöma om det finns något problem och i så fall hur det kan adresseras.

En aspekt som kunde lyfts fram tydligare är att de utrikes föddas svaga ställning på arbetsmarknaden samt deras ökande andel av befolkningen har medfört en ökad inkomstspridning. Direktiven pekar dock ut en bättre fungerande arbetsmarknadsintegration som en viktig pusselbit. Regeringen skriver, helt riktigt: ”När fler arbetar minskar inkomstskillnaderna och grunden för individernas självbestämmande stärks”. Detta torde vara det enskilt viktigaste för att minska inkomstskillnaderna.

Sänkta skatter på arbete kan öka sysselsättningen för grupper med låga eller inga löner och svaga formella meriter och färdigheter. Dock har jobbskatteavdraget redan idag en sådan utformning. Som komplement skulle också lönerna för de grupper som har svårt att få jobb behöva anpassas till deras produktivitet. Samtidigt behöver också de utbildningsinsatser som finns fungera bättre än idag (SFI, gymnasieskolan), med fokus på utrikes födda samt personer utan slutförd gymnasieutbildning. Direktiven konstaterar i relation till detta att behovet av direkt omfördelning minskar om alla individer har möjligheter att investera i sitt humankapital.

Ett perspektiv som saknas i direktiven är frågan om egen ansträngning. Skillnader i inkomster kan förklaras av många faktorer, och direktiven nämner som exempel skillnader i humankapital, maktförhållanden (utan att redogöra för vilka dock), demografi, teknik och globalisering. Däremot nämns inte betydelsen av individernas egen ansträngning. Skatter och bidrag påverkar givetvis viljan till ansträngning, både inom arbete, företagande och utbildning. Ordet ansträngning nämns inte alls i direktivet. Ordet incitament nämns endast en gång. Det är en uppenbar brist.

Sammantaget är direktiven dock relativt väl avvägda mellan tillväxt och omfördelning, den klassiska ekonomisk-politiska målkonflikten. Det finns insikt om att bland grupperna utrikes födda samt unga utan gymnasieutbildning finns stora möjligheter att öka deltagandet på arbetsmarknaden. Det finns också insikt om möjligheterna att höja tillväxten och välståndet och samtidigt öka jämlikheten går via långsiktiga investeringar i utbildning och uppväxtvillkor, snarare än via direkta omfördelning genom höga skatter och bidrag. Sverige har avskaffat skadliga skatter som hade fördelningspolitiska motiv (arvs- och gåvoskatten, förmögenhetsskatten), samt sänkt skatten för entreprenörer som är ägare (20 procent för aktiva för fåmansbolagsägare). Dessa reformer har medfört mycket positivt för svenska företag och deras konkurrenskraft. I förlängningen blir vinsterna för samhället stora genom ökad sysselsättning, ökade inkomster och även ökade skatteintäkter från företagen och dess ägare.