Ledarskap - en komplex fråga

Vi hamnar allesammans i ledarsituationer i vår yrkesroll men också i vårt privata liv. Det som är självklart på hemmaplan att man funderar över investeringar och tar svåra livsavgörande beslut, det blir ofta en helt annan sak när man kommer till jobbet. Detta p.g.a. hierarkier, många gånger en övertro på chefens förmåga att ta enskilda beslut i frågor lämpade för specialisten och/eller prestigefyllda situationer där man inte vågar lyssna in och visa att andra människor kan bättre. Vi krymper många gånger människan på jobbet för att få in den i en fyrkantig box istället för att låta den växa och blomma.

Vem är jag att skriva om ledarskap då? Som ibland tycker det är utmanande nog att leda mig själv genom vardagen och i arbetslivet med informationsbrus, familjeaktiviteter, jobb, hobbies med mål, aktiviteter och handlingsplaner staplade på varandra.

Jag själv har jobbat som chef under ganska många år i flera olika branscher. Branscherna har varit väldigt varierande, allt från olja och järnmalm till nöjesindustri. Människorna som ska utföra jobben visar dock påfallande ofta likheter i form av allmänmänskliga drag med massor av styrkor och ibland också tillkortakommanden. Om jag varit eller är någon bra ledare ska jag låta vara osagt, chef har det i alla fall stått på visitkorten då jag landat i den typen av roller.

Alla inklusive mig själv vill vara bra och rättvisa ledare men det handlar om två saker för att lyckas, dig själv som person med dina unika färdigheter och egenskaperna hos de människor du ska leda. Egenskaper som präglas av individens sätt att vara och den kultur och det sätt att hantera vardagen som skiljer mellan olika verksamheter.

Det är inte givet att ens ledarstil passar i alla sammanhang, det är väl till och med självklart att det är så. Läroböckerna pratar om ett auktoritärt ledarskap i omogna grupper och ett målstyrt i mogna sådana. Vad svårt det låter när man själv är på ett visst sätt. Jag har funnit det svårt att försöka ta sig en annan stil än den jag har i min personlighetsportfölj så det gäller att ha lite tur med var man landar. Till viss del kan man naturligtvis styra det, Men svårigheten är att hinna sätta sig in i kultur och hur personalen tänker innan man är på plats. Det är inte till etthundra procent möjlig att göra.

Min stil, styrka och också svaghet är att jag tror gott om människor, jag vill att människor ska ges möjligheter att ta för sig för att växa, jag tror att många kan bättre än mig och jag vill att det ska vara kul på jobbet. Med det sagt låter jag som en mjukis, och det är jag, jag säger hellre ja än nej. Om man säger nej jämt händer ingenting, säger man ja, tror jag att det händer mer när individen får utrymme att ta initiativ. Jag brukar också säga att "fråga inte så mycket, kör, du vet bäst!" Ibland måste man som ledare dock sätta ner foten och säga stopp. Det sistnämnda gör jag, och har gjort, men det är inte min styrka och något jag och säkert de flesta av er andra också helst vill undvika.

Ska man köra gäller det i och för sig att veta vilken väg man är på och hur fort det får gå. Pedalen i botten på fel ställe innebär dikeskörning tämligen omgående. Med det sagt krävs att man vet vart man är på väg vilket kräver mål, inriktning och kommunikation.

Tänk dig själv ett lag med självgående individer som utmanar varandra till att prestera på toppen av vad man klarar av. Med utmaning menar jag den positiva stress man kan uppleva när man gör varandra bra och utmanar med ett gott hjärta medan man har roligt tillsammans och skrattar gott emellanåt. I den typen av grupp får ledaren stå bakom, hänga med och jobba med att rikta in gruppen åt rätt håll. Det krävs väldigt lite energi till att få saker att hända då rörelseenergin framåt är så kraftfull.

Tänk dig å andra sidan en grupp som står helt still. Du behöver ta på dig selen, ställa dig framför gruppen och lägga all kraft på att dra den framåt, svetten lackar och du är helt slut när du kommer hem, "ingen fattar ju något" tänker man. Lite kraft och tid finns i dessa miljöer till att fundera över de hinder som kommer längre fram. Din rygg är krökt av ansträngning och blicken är troligen riktad ner i marken. I den här typen av grupper är det sällan roligt att vara.

Det finns ju hela tiden så mycket att göra och så många val att ta ställning till. Det innebär för mig som chef/ledare att jag behöver ett starkt lag för att hinna med att samla in relevanta fakta om hur terrängen ser ut längre fram. Med blicken i backen… ja, ni förstår själv, dikeskörning ganska snart eller hur?

Lagen om alltings jävlighet är att vi förstår det och tvingas göra prioriteringar vilket gör att vi också väljer bort trots att det som väljs bort också kanske bedöms bra, dock inte så bra som det vi väljer. Tror vi… utifrån de fakta som fanns just då i beslutsögonblicket. Ibland knapphändiga fakta men just då, just där behöver ett beslut fattas.

Historien visar flera gånger att vi hade fel då nya fakta kommit till över tid, vi borde ha valt något annat. Tänk vad många gånger vi allesammans sitter och funderar över ”hur kunde de?”. Eon-affären, jorden var platt på 1400-talet, vissa istidsteorier som fanns på 1970-talet m.m. m.m.

Förstår vi inte att vi måste välja, ja då blir vi antingen utbrända eller får ingenting gjort och då visar vi dåligt ledarskap. Här handlar det också om modigt ledarskap att våga stå för att vägvalet blev fel. Jag tycker att många alltför ofta i det mediatränade Sverige skyller på andra istället för att säga att "jag gjorde så gott jag kunde och jag trodde det var rätt det jag gjorde, utifrån hur kartan såg ut när jag tog beslutet. Nu gör vi om och försöker på annat sätt". Det är respekt för mig.

Vad vill jag säga med det. Jo, att på toppen av att leda sig själv, ta massor av vardagliga och ibland strategiska beslut också leda andra människor, det är en utmaning. Vi har alla våra egna infallsvinklar och tankar i huvudet utifrån bakgrund, utbildning, sociala sätt att interagera och ta till oss information. Är det slumpen som gör att det blir ett bra ledarskap eller är det skicklighet som gör det? Jag skulle säga att det till del är tur att ha träffat rätt grupp som passar en själv. Sen kan man göra bra affärer trots att man är en dålig ledare men då handlar det mer om ett affärsmannaskap och inte ledarskap, vilket för mig är likhetstecken med att utmana människor att växa i sina roller och så småningom kanske utanför sin roll.

För mig är det därför enklast att få andra att leda sig själv. Ska jag, som icke-specialist göra det blir det mest tok om man med leda menar att vara bäst och ta detaljbesluten för man tycker chefen ska vara smartast.

Är människan formbar eller blir vi det vi blir, ödesbestämt. Den ena blir gladlynt och vill mycket, den andra blir en surmulen Tjalle Tvärvigg som inte vill. Till del har vi våra egna genetiska förutsättningar säkerligen men jag är helt övertygad om att man med tilltro, ett öppet och förlåtande klimat kan forma människan till att vilja delta och dra ett lass i det gemensamma laget. I idrottens värld ställs allting på sin spets. En kugga som inte är med innebär förlust då man ofta tävlar mot jämbördiga lag.

Se på Leksands IF säsongen 15/16. Man ligger sist i serien, det mesta är pest och pina. Arbetsmiljön är eländig då man bara får höra hur dålig man är från utomstående tyckare. Då är det lätt att gömma sig som ledare och också börja peka finger åt andra håll. Jag skulle gärna vilja veta mer i detalj vad som hände i gruppen när Perra Jonsson tog över som tränare. Förlorare ena dagen, vinnare nästa. Jag blev glad när jag hörde den första kommentaren från Perra som var så skön. Frågan som ställdes av reportern var ”är du Leksands frälsare”? Perra svarade på bredaste Värmländska ”Nä, inte jag inte”. Det tyder på en skön självkänsla om att ledaren kommer att göra sitt bästa utan att man har en övertro till att man kan trolla. Man blir aldrig bättre än vad personalen får för förutsättningar att lyckas, och då måste man ge förutsättningarna för att få det att fungera.

Finns det ett allmängiltigt recept på hur man får till ett bra lag. Nej, det tror jag inte att det gör, annat än mänskliga egenskaper. Jag skriver ändå några enkla grejer i alla fall eftersom det sagts mig att mallar och recept är bra.

1. 1.
   Inse att du och dina medarbetare har olika roller, ingen är viktigare än den andra på grund av titel.
2. 2.
   Var dig själv.
3. 3.
   Lyssna.
4. 4.
   Ställ coachande frågor. Varför, vad blir konsekvenserna, finns andra alternativ.
5. 5.
   Visa förtroende.
6. 6.
   Backa upp vid misslyckanden. Du har ansvaret.
7. 7.
   Ha roligt tillsammans.

Följer jag dessa punkter själv? Ibland tror jag det och ibland glömmer jag bort det och särskilt lätt har jag för att försöka hitta lösningar till människor som kan det bättre än mig. Det är så lätt att falla in i den allsmäktiga chefsrollen och veta bäst eftersom man har bråttom till nästa fråga. Det är något jag försöker tänka på och jobba med, så troligen är jag en bättre ledare när jag inte behöver vara det längre, det vill säga när jag går i pension.

Jag avslutar med något jag snappat upp på Linkedin, observera att det inte är ordagrant citerat men det går ungefär så här. Ekonomichefen kommer in till VD och säger att "vi satsar en hel del pengar på att utveckla personalen, tänk om de slutar?" Vd svarar, "ja tänk alternativet, om vi inte satsar på att utveckla personalen och de blir kvar".

Med det säger jag tack för denna gång. Jag hoppas att ni fått ut något av mitt tämligen självklara budskap och lycka till med ert ledarskap av er själv, hemma och på jobbet!

Mats Aspemo, Dala Frakt AB