Fel fokus i välfärdsdebatten

Härom veckan pratade jag t.ex. med en av våra mest framgångsrika nationalekonomer, en person som ofta syns i den offentliga debatten. Efter en kort stund inser jag att personen inte förstår skillnaden mellan företagets balansräkning och resultatrapport. Det slutade med att vi repeterade grundkursen i företagsekonomi över en kopp kaffe.

Därefter blev jag uppringd av en ekonomireporter på en av våra större morgontidningar som ville ha mina synpunkter på ”vinster i välfärden”. Redan efter några frågor inser jag att journalisten inte förstår skillnaden mellan likviditet och intäkter. Det var inte var läge att förmedla någon grundkurs i bokföring och jag avböjde raskt eventuella kommentarer.

De som är experter på att tjäna pengar kommer alltid att klara sig – oavsett regelverk. Deras specialgrenar är nämligen bokföring och räntesnurror. I samma ögonblick som vår riksdag beslutar om nya regler kommer de att hitta ett nytt sätt att tjäna pengar på – det är deras specialitet.

Barnmorskan däremot, som pantsatte sin egen lägenhet för att har råd att starta en mödravårdscentral i Alby, hon som inte kunde ta ut någon lön under de första månaderna och som ibland sover dåligt för att hon är orolig över hög- eller lågsäsongen – hon kommer varken att ha råd eller möjlighet att hitta några kryphål. Förmodligen är hon helt ointresserad av det. Hennes fokus är patienterna, personalen och bästa möjliga kvalitet i vården.

Idag tog jag del av en undersökning som visade att 8 av 10 personer är mot ”vinster i välfärden”. Jag tror inte alls att de vet vad sista raden är i en resultaträkning. Jag tror att de är förbannade på att våra gemensamma skatteresurser inte används till rätt saker. Vi vill ha bästa möjliga vård till våra gamla släktingar. Vi vill ha bästa möjliga skola för våra barn. Vi vill inte läsa i tidningarna att våra skattepengar har hamnat hos tveksamma banker i skatteparadis. Det är vad detta handlar om.

Dessvärre gör vi fel saker nu. Vi möter ”skatteplanerarna”, som köpt in sig i välfärdssektorn, i deras specialgren – bokföringskonsten. Vi borde istället fokusera på kvalitetsmått som personaltäthet, kundnöjdhet och effektivitet. Om vi gör det så får vi ut maximalt av våra gemensamma skattepengar. Dessutom skrämmer vi bort vinstintressen och ”skatteplanerare”. För de må vara duktiga i bokföring, men de förstår sig inte på kvalitet i välfärdssektorn.

Maria Mattsson Mähl
AlphaCE