Inkomstbaserad försörjningskvot i Sveriges kommuner
Syftet med denna rapport är att studera de utmaningar som Sveriges kommuner står inför när det gäller försörjningsbördan. Vi gör detta genom att analysera den demografiska försörjningskvoten och den inkomstbaserade försörjningskvoten. Den demografiska försörjningskvoten visar relationen mellan de som inte är i arbetsför ålder och de som är i arbetsför ålder. Den inkomstbaserade försörjningskvoten bygger på andelen personer som faktiskt är självförsörjande, oavsett ålder. Det senare måttet beaktar att det finns personer i arbetsför ålder som inte kan klassificeras som självförsörjande, samtidigt som det finns personer i icke-arbetsför ålder som är självförsörjande.
Resultaten från vår analys visar att:
Den demografiska försörjningsbördan i Sveriges kommuner uppgår till 0,91 i genomsnitt, vilket innebär att det finns 0,91 personer som inte är i arbetsför ålder per person i arbetsför ålder. Skillnaderna mellan kommuner är betydande. Landsbygdskommuner har genomgående en högre försörjningskvot än storstadsnära kommuner.
Den inkomstbaserade försörjningskvoten i Sverige uppgår till 1,24. Detta innebär att en självförsörjande person i genomsnitt behöver försörja sig själv och ytterligare en och en fjärdedels person. Försörjningsbördan i Sverige är därmed högre än vad den demografiska försörjningskvoten visar. Detta beror på att en stor andel i arbetsför ålder inte är självförsörjande.
Den inkomstbaserade försörjningskvoten varierar kraftigt mellan kommunerna. I kommuner som Solna (0,78), Sundbyberg (0,81) och Kiruna (0,87) är kvoten lägre än ett, medan den i Perstorp (1,71), Högsby (1,70) och Filipstad (1,67) är uppemot dubbel så hög.
Den demografiska försörjningskvoten har ökat över tid, medan den inkomstbaserade försörjningskvoten har minskat över tid. Minskningen av den senare kvoten beror på att fler har blivit självförsörjande över tid, samtidigt som fler äldre har högre individbaserade pensionsutbetalningar.
Vår slutsats är att den demografiska försörjningskvoten inte fullt ut belyser försörjningsutmaningen i landets kommuner. Den demografiska utmaningen framöver kan motverkas genom att fler personer kommer i arbete och att antalet arbetade timmar i ekonomin ökar. Reformer som stärker drivkrafterna att arbeta, förbättrar matchningen på arbetsmarknaden och stimulerar företagen att vilja ta risk och anställa behöver därför genomföras. Om inte detta sker kommer försörjningsbördan att vara så hög att den försämrar många kommuners möjligheter att finansiera sina utgifter, med negativa konsekvenser för den nationella välfärden och hela samhällsekonomin.