Redan hotet om en miljardärsskatt skadar Sverige

Gabriel Zucman och Miljöpartiet argumenterar i SvD 2/9 för en svensk miljardärsskatt. Redan att förslaget förs in i den svenska politiska debatten är skadligt.

Skatter påverkar beteenden långt innan de införs. Den som bygger företag, investerar långsiktigt eller överväger att flytta till Sverige tar förstås hänsyn till vilka skatter som kan väntas om fem eller tio år. Om Sverige åter börjar diskutera beskattning av själva ägandet är det en politisk risk som skrämmer entreprenörer och investerare redan i dag.

Sverige har dessutom egna erfarenheter som borde avskräcka. Förmögenhetsskatten var en av de mest skadliga delarna av det gamla svenska skattesystemet. Den drev kapital och företagare ur landet, orsakade omfattande skatteplanering och på grund av åtskilliga problem tvingades regelverket efter hand förses med alltfler undantag. Till slut avskaffades den 2007.

Problemen var inte bara att kapital lämnade Sverige. Förmögenhetsskatter styr också hur kapital används. När vissa tillgångar beskattas hårdare än andra får ägare incitament att flytta kapital från produktiva investeringar till tillgångar som är undantagna eller skattemässigt gynnade. Kapital som kunde ha finansierat företag, innovationer och jobb hamnar där skatten är lägst i stället för där det gör störst ekonomisk nytta.

Zucmans och Miljöpartiets grundsyn är också absurd. De gör ett problem av att vi har framgångsrika företagare.

Därtill hotar deras förslag företagande i bolagsform. Det är synnerligen skadligt, eftersom bolagsformen är en av marknadsekonomins viktigaste innovationer, som gör det möjligt att låta pengar stanna i företag och återinvesteras i stället för att ta ut dem för privat konsumtion. I sammanhanget behöver det dessutom göras tydligt att vinster beskattas i bolagen. Om ägaren får utdelning eller säljer sina aktier beskattas det också.

Att beskriva holdingbolag som ”skattebefriade sparkonton” missar poängen. Kapital som stannar i företagssektorn fortsätter att arbeta. Framgångsrika entreprenörer investerar pengar och kompetens i nästa generations företag. Det är en del av det ekosystem som bidragit till Sveriges exceptionella framgång med startups och unicorns. Varför skulle vi vilja göra detta till ett problem?

Än mer anmärkningsvärt är påståendet att den skatt de efterfrågar skulle ge staten 50 miljarder kronor om året. En sådan kalkyl bortser från det mest grundläggande inom skatteekonomi: människor ändrar beteende när skatter förändras. Man måste ha klart för sig att en årlig skatt på två procent av en förmögenhet vore en mycket negativ signal. Människor kan flytta. Investeringar och ägarstrukturer förändras. Företagare kan lämna Sverige innan deras företag vuxit sig stora och internationella entreprenörer kan välja andra länder. Kapital kan dessutom styras mot mindre produktiva men skattemässigt gynnade tillgångar. Allt detta minskar skattebasen.

Zucman och Miljöpartiet försöker slutligen sätta bilden av att den typ av skatt de vurmar för nu skulle ”bubbla” internationellt. Det är missvisande. Förmögenhetsskatter är internationellt extremt ovanliga. Utvecklingen under de senaste decennierna har tvärtom gått åt motsatt håll; bland de fåtal länder som någonsin tidigare hade förmögenhetsskatter har en överväldigande majoritet avskaffat dem.

Sverige gjorde under 2000-talet ett viktigt vägval när först arvs- och gåvoskatten och därefter förmögenhetsskatten avskaffades. Sedan dess har vi sett en anmärkningsvärd utveckling av entreprenörskap, privat kapitalbildning och finansmarknad. Sverige har blivit ett land där framgångsrika företag kan startas, växa och förbli svenskägda.

Det vore ett historiskt misstag att gå åt andra hållet och beskatta bort investeringarna, jobben och slå omkull bolagsformen – en av det moderna välfärdssamhället viktigaste grundpelare. Redan hotet om att Sverige åter kan börja beskatta förmögenheter skadar bilden av Sverige som ett långsiktigt och förutsägbart land för företagare, ägare och investeringar.