Elektronikskatten ändras efter kritik

Elektronikskatten, även benämnd kemikalieskatten, är en nationell skatt som tas ut på elektronik och vitvaror sedan den 1 juli 2017. Med anledning av den kritik som framförts mot skatten har regeringen nu remitterat förslag om lagändringar.

Både näringslivet och myndigheter var kritiska till att skatten infördes, bl.a. kritiserades skattens konstruktion på grund av svårigheten att styrka och kontrollera avdrag samt att den fiskala utformningen begränsar det högsta avdraget till 90 procent av skatten. Varor drabbas alltså av kemikalieskatten trots att de inte innehåller angivna kemikalier. Visserligen ”bara” till 10 procent av ordinarie skattesats, men ändå fullkomligt principlöst. Så som lagen tidigare var utformad missgynnades vidare svenska företag då utländska distansförsäljare som sålde till svenska privatpersoner inte omfattades av skatten.  

Svenskt Näringsliv är fortsatt av den uppfattningen att elektronikskatten aldrig borde ha införts och att den bör avskaffas, men arbetar ständigt för att förbättra regelverket så länge den finns kvar. Bland annat har Svenskt Näringsliv verkat för införandet av en ny registrering i syfte att underlätta EU-inköp. Registreringen infördes den 1 januari 2019 och introducerade en ny typ av skattskyldig, benämnd ”registrerad mottagare”. Efter omfattande kritik från näringslivet om bristande konkurrensneutralitet, upphörde dessutom undantaget för utländska distansförsäljare den 1 oktober 2020. Vid försäljning till kunder i Sverige har svenska företag numera åtminstone samma ”level playing field” som utländska företag.

Sedan skattens införande har skattesatserna höjts vid ett flertal tillfällen utan någon utvärdering om skattens effektivitet som miljöstyrmedel. Näringslivet har efterfrågat en granskning av skattens funktionalitet som miljöstyrmedel. Med anledning av bl.a. näringslivets krav fick Skatteverket och Kemikalieinspektionen, KEMI, i regeringsuppdrag att granska elektronikskatten.

I myndigheternas granskning bekräftas de brister som näringslivet framfört avseende skatten. I sin rapport konstaterar myndigheterna att skatten inte uppnått avsedd effekt med lagens syfte att minska tillförseln av farliga ämnen till människors hemmiljö och på så vis skydda människors hälsa. Vidare framhålls att skatten är svår att administrera för både företag och myndigheter.

Som en del av regeringsuppdraget har KEMI och Skatteverket tagit fram ytterligare en rapport med förslag på ändringar av skattens konstruktion och ändringar som ska förenkla administrationen för skattskyldiga och myndigheter. Mot bakgrund av denna rapport har regeringen remitterat förslag om lagändring. Ändringarna, som föreslås träda i kraft den 1 juli 2023 innebär bl.a. att det högsta skatteavdraget höjs från 90 till 95 procent och att administration kommer att minska då uppdelningen på additivt och reaktivt tillsatta kemikalier tas bort. Vidare underlättar förslaget handeln med begagnade varor. Förslagen överensstämmer i stora delar med den branschposition som tagits fram.

Det remitterade förslaget är ett steg i rätt riktning, men det är anmärkningsvärt att det högsta avdraget inte höjs till 100 procent. Särskilt när förslaget från KEMI och Skatteverket motiverar en höjning av avdraget med att incitamenten att fasa ut kemikalier ökar när avdragsnivån ökar. Det är orimligt att företag beskattas trots att deras produkter inte innehåller de oönskade kemikalierna. Detta borde vara självklart om ambitionen är att uppnå en ändamålsenlig miljöstyrning. Möjligheten till fullt avdrag är en viktig principfråga samt en hygienfråga för elektronikskatten och andra skatter som införs med miljöskäl.