Kvalificerad majoritet i skattefrågor inom EU gagnar inte små öppna ekonomier

Under hårt politiskt tryck och ett massivt mediadrev pågår en intensiv kamp länder emellan om rätten att beskatta utländska bolag. Svepande påståenden görs om att bolag fritt skulle kunna flytta vinster mellan olika länder. Det stämmer förstås inte. Bolag har mycket omfattande regelverk att förhålla sig till om var skatten ska betalas om de är verksamma i ett land. De senaste åren har dessutom det internationella regelverket skärpts markant genom implementeringen av OECD:s arbete om Base Erosion Profit Shifting (BEPS) och motsvarande regler inom EU (Anti Tax Avoidance Directive ATAD I+II).

Flera debattörer har på senare tid hävdat att den svenska regeringen skulle motarbeta EU:s strävan att bekämpa skatteflykt. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Som vi tidigare beskrivit i bloggen har den svenska regeringen varit mycket engagerad i detta arbete från start såväl inom OECD som på EU-nivå. Den springande punkten hos dessa debattörer tycks dock vara att Sverige borde ge upp sin vetorätt och acceptera att EU:s skattebeslut istället fattas med kvalificerad majoritet. Detta skulle på ett mycket effektivt sätt förflytta inflytande och beslutanderätt gällande skattefrågor till de stora EU-länderna, till nackdel för små öppna ekonomier. Som vi påtalat tidigare är det av central betydelse för Sverige att upprätthålla den nationella suveräniteten i skattefrågor. Det faktum att Sverige valt att motsätta sig EU-kommissionens kontroversiella och för Sverige direkt dåliga förslag till digitalskatt (DST) och gemensam bolagsskattebas (CCCTB) innebär inte att Sverige blockerar EU-samarbetet. Tvärtom är den svenska regeringen både aktiv och konstruktiv i skattesamarbetet på EU-nivå. Under den förra EU-kommissionens mandatperiod godkändes, trots kravet på enhällighet, inte mindre än 14 skattedirektiv. Det förtjänar att tilläggas att merparten av dessa direktiv var kopplade till EU:s arbete med att bekämpa skatteflykt.