Lever hotet om förmögenhetsskatt?

Sverige begravde förmögenhetsskatten 2007. Då var vi bland de sista länderna i världen att göra detta. Många länder har aldrig haft förmögenhetsskatt. Slopandet har tjänat Sverige väl. Efter nästan 20 år har den kloka reformen givit liv och vi kan konstatera att den svenska kapitalmarknaden anses attraktiv, att framgångsrika entreprenörer stannar i landet och att flera har flyttat tillbaka till Sverige.

Ändå har ämnet återuppstått i skattedebatten, senast vid ett Sverige-besök av Gabriel Zucman – mannen som kallats allt från stjärnekonom till pseudoakademiker och vänsteraktivist. Han turnerar runt med en furiös kampanj för förmögenhetsskatt. Det finns därför anledning att upprepa några argument och fakta i frågan.

Önskan att beskatta förmögenheter tar ofta utgångspunkt från uppfattningen att rika människor skulle vara ett problem. Tanken tycks vara att åtgärda ”problemet” med beskattning för att jämna ut skillnader mellan rika och fattiga från toppen. Ett mer angeläget problem att åtgärda bör vara att stötta svaga grupper i samhället för att lyfta botten i inkomstfördelningen.

Alla har blivit rikare i takt med att ekonomin haft tillväxt och välståndet kunnat utvecklats. De som varit särskilt framgångsrika och blivit rika har kunnat tillföra kapital, göra investeringar och skapa bättre förutsättningar för jobb och fortsatt välstånd. Med den insikten är det svårt att förstå hur det kan uppfattas som problem att vi har rika personer i samhället. Hur detta påverkar förutsättningarna för demokratin är förstås angeläget att bevaka noga, men hanteras bäst av en oberoende rättsstat med starka institutioner, tydlig transparens och kontroller mot korruption.

Den svenska inkomstfördelningen är i internationell jämförelse jämn. Det påstås ibland att den glidit isär – men det påståendet tål knappast närmare granskning. På 1980-talet var visserligen spridningen mindre men att jämföra med den perioden är skevt och missvisande eftersom Sverige då stack ut som mycket extremt i förhållande till omvärlden. Då var vi alla betydligt fattigare och den svenska ekonomin var hårt reglerad. Vad som hänt sedan dess är helt enkelt att Sverige blivit lite mer lagom och mer börjat likna andra länder. När Långtidsutredningen för några år sedan gjorde prognoser framåt visade man att inga påtagliga förändringar i fördelningen väntas de närmaste decennierna.

Kapital är en rörlig skattebas och rörligheten ökar i takt med att världen blir alltmer internationaliserad. Det var och är ett viktigt skäl till förmögenhetsskattens skadlighet; den höjer avkastningskrav och driver bort kapital vilket minskar investeringar och försämrar förutsättningarna för jobben. För att i någon mån kompensera för detta tvingades regelverken i Sverige, och de flesta länder som prövat skatten, kompletteras med allt snårigare särregler. Det blev närmast ett lotteri vilka tillgångar som var skattepliktiga respektive skattefria. Förutom de praktiska svårigheterna försvagade detta legitimiteten för både denna skatt i sig och systemet i vidare mening.

Historiskt kantades förmögenhetsskatten dessutom av en rad andra problem samtidigt som den aldrig inbringade annat än enstaka promillen av de totala skatteintäkterna. Företagare tvingades lägga stor möda på redovisning och deklarationer. Det var tid och pengar som hellre kunnat spenderas på egna verksamheten; alltså att få företaget att blomstra vilket förstås också vore positivt för andra skattebaser. Till och med Skatteverket var kritiska mot skatten eftersom den var svåradministrerad och slukade resurser, något som bättre behövdes för att upprätthålla service och kontroller av andra mer betydelsefulla delar i ekonomin.

Ett ytterligare problem rörde likviditeten. Skattskyldiga hade inte alltid kontanta medel nog att betala förmögenhetsskatten. Särskilt bland mindre företagare bestod förmögenheten ofta av ägandet i bolaget. Att värdera det kunde i sig vara nog så svårt, men när det väl var gjort var den värderade tillgången fortfarande bunden i verksamheten och det var inte görligt att sälja delar av företaget på det vis som exempelvis vore möjligt med noterade aktier. Ibland har hörts tankar om att staten som betalning för skatten skulle ta över ägarandelar, men vore närmast konfiskation och skulle självfallet bli starkt hämmande för viljan att driva och utveckla företag.

Förespråkare av förmögenhetsskatt har även fört fram andra tankar i sammanhang då de bekräftat att kapitalets rörlighet är en begränsande faktor för skatten. Tankarna har då varit att söka beskatta medborgare som lämnar landet med så kallad exitskatt. Även detta vore en form av konfiskation och skulle väsentligt försvåra för Sverige att locka till sig talanger. Inte minst det norska exemplet avskräcker. Dessutom vore det givetvis förödande för företagsklimatet då det otvivelaktigt skulle bromsa ambitionen att ta risk, våga investera och expandera verksamheter.

Listan av argument och fakta mot förmögenhetsskatt är lång. Det kan tyckas märkligt att frågan inte dött ut. Även om hotet om förmögenhetsskatt visat vissa livstecken, kvarstår faktumet att skatten var misslyckad och borde ta ner skylten för evigt. Vi behöver vårda de framgångar Sverige nått på senare tid och fortsätta på den inslagna vägen med att åtgärda – inte återuppväcka – skadliga skatter.