Missvisande från SKL om entreprenörsskatten

Sveriges kommuner och landsting (SKL) tar upp entreprenörsskatten i sin senaste Ekonomirapport. Entreprenörsskatten (eller 3:12-reglerna som de också kallas) styr hur Sveriges 400 000 ägare av fåmansbolag beskattas. Dessa företag skapar jobb och inkomster åt 800 000 av Sveriges totalt 5 miljoner sysselsatta.

SKL skriver att de förbättringar som har gjorts (av olika regeringar med olika färg sedan 2005) har syftat till att ”öka möjligheterna att ta ut ersättning som kapitalinkomst”. Detta är felaktigt. I de propositioner och förarbeten som har legat till grund för de lyckade reformer som har förbättrat regelverket har motiven varit att förbättra villkoren för småföretagarna och göra det ännu mer attraktivt att driva företag. Syftet har också varit att förbättra regelverkets effekter på risktagandet i näringslivet. Samt att undvika en allt för hög beskattning av ägare till företag med hög avkastning. Ett ytterligare syfte var att stimulera nyföretagande och förenkla för ägarna av de mindre fåmansföretagen.

I Sverige dubbelbeskattas aktiebolag. Totalt försvinner mellan 37 och 68 procent av en entreprenörs eventuella avkastning på sitt risktagande i skatt (bolagsskatt på 21,4 procent plus 20–60 procent i skatt på utdelning och kapitalvinst). SKL påstår att kommunerna gått miste om 8 miljarder kronor på grund av entreprenörsskatten (Kommunernas skatteintäkter väntas bli ca 800 miljarder kronor nästa år). Påståendet bygger på en tankeövning: om en större andel av ”ersättningarna” från fåmansföretagen hade beskattats som tjänst istället för kapital hade kommunerna fått 8 miljarder kr mer. Men tanken leder fel. Om reglerna inte hade förbättrats hade inte skattebasen vuxit lika starkt som den de facto har gjort. Det är missvisande att hypotetiskt och i efterhand applicera en högre skattesats (upp till 60 procent), på en skattebas som har vuxit sig stark delvis tack vare att skattereglerna blev bättre tidigare. Det vill säga, man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Hade inte reglerna ändrats i syfte att stimulera till investeringar och ökade anställningar hade kommunernas skatteintäkter utvecklats svagare.

Statens skatteintäkter från utdelningarna uppgick 2017 till 21 miljarder, att jämföra med 2–3 miljarder innan reformerna sjösattes. Ackumulerat för åren 2006–2017 uppgår denna ”övervinst” för staten till 74 miljarder kronor. Sedan 2005 har antalet anställda i fåmansbolagen ökat med 150 000 personer. Ökad sysselsättning innebär ökade skatteintäkter för kommunerna. Många faktorer har påverkat sysselsättningen men förbättringarna av entreprenörsskatten har rimligen bidragit till den starka utvecklingen.

SKL skriver också att entreprenörsskatten är en ”möjlighet att sänka sin skatt” som bara ägare av fåmansbolag har. Företagande framställs som ett sätt för anställda att sänka sin skatt. Ett fast jobb är för de flesta grunden för egen och familjens trygghet och välfärd. En företagare saknar den säkerheten och riskerar dessutom sina egna pengar. En fast anställd har rätt till en återkommande och på förhand känd lön, lagbundet skydd mot avsked samt semesterrätt med full lön. Allt detta saknar företagare. Att beskriva den ena skillnaden (den skattemässiga) men inte den andra (risktagandet) är missvisande.