Nya exitskatten måste bort från dagordningen

Den nya ”exitskatten” är ett konfiskatoriskt förslag. Den hotar Sveriges ställning sedan tio år som stabil hemvist för företagande och ägande. Skadliga skatter måste bort från dagordningen en gång för alla. De gör Sverige fattigare, inte jämlikare, skriver Carola Lemne och Johan Fall på DI debatt, hela artikeln följer nedan.

Det privata ägande som utgör grunden för vårt välstånd kräver goda och stabila villkor. Sverige hade en enormt framgångsrik ekonomisk utveckling från näringsfrihetens införande 1864 fram till 1970-talet då konfiskatoriska skatter och löntagarfonder hotade det privata företagsägandet.

Sedan arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna avskaffats har Sverige återfått status som stabil hemvist för företagande och ägande. För att inte denna positiva utveckling ska gå förlorad måste dessa skadliga skatter bort från dagordningen.

Det förslag från Skatteverket till ”exitskatt” som Finansdepartementet nyligen skickat på remiss innebär i praktiken en ny arvsskatt i samband med utlandsflytt. Förslaget rimmar illa med EU:s fria rörlighet och kan ses som ett steg mot att bygga murar för att kunna återinföra konfiskatoriska ägarskatter.

Det har på senare tid från olika håll föreslagits både återinförd arvsskatt och förmögenhetsskatt. Det verkar som om många har glömt varför dessa skatter togs bort.

En enhällig riksdag avskaffade arvs- och gåvoskatten 2004. Beslutet föregicks av flera års omfattande utredning. I propositionen ”Slopad arvsskatt och gåvoskatt” utvecklade regeringen Persson motiven.

Det var problem med olika värdering av tillgångar, att skatten var relativt kostsam att administrera samt kritik mot uttaget av arvs- och gåvoskatt i samband med generationsövergångar i småföretag.

Regeringen konstaterade också: ”Arvs- och gåvoskatten upplevs inte som rättvis”. Detta var anledningen till att hela riksdagen – från Vänsterpartiet till Moderaterna – ställde sig bakom förslaget att ta bort arvs- och gåvoskatten.

Skatten utgjorde ett stort hinder för långsiktigt privat svenskt ägande av företag. Det var en beskattning av redan beskattat kapital. En trippelbeskattning där först inkomsten beskattades, sedan sparandet och till slut även arvet.

Skatten bidrog med mindre än 2 promille av de totala skatteintäkterna men var ytterst komplicerad att hantera – både för skattebetalare och myndigheter. Tillsammans med förmögenhetsskatten, som avskaffades 2007, fick den framgångsrika entreprenörer och kapital att lämna Sverige – med minskade skatteintäkter och förlorade jobb som resultat.

Alla försök att undanta företagare och arbetande kapital från dessa skatter på ägande skapade ytterligare gränsdragningsproblem. Dessutom kunde den som hade tillräckligt med resurser och framförhållning undvika skatten genom planering eller utflyttning.

De som nu leker med tanken på nya konfiskatoriska ägarskatter bör lära av historien. Inför vi en skatt, om än på en låg nivå, kan den lätt höjas så att fler berörs. Historien visar att dessa skatter gör Sverige fattigare.

Det är också viktigt att påminna om att det fanns ett enormt engagemang i frågan från landets företagare och ett starkt stöd från allmänheten. I årsrapporten för 2005 skriver SOM-institutet att arvs- och gåvoskatterna tillhörde de minst populära samt konstaterade: ”Det tycks alltså ha funnits ett medborgerligt stöd för beslutet att avskaffa dessa skatter.”

Sverige var bland de sista i EU som avskaffade förmögenhetsskatten. I dag har bara Spanien och Frankrike kvar skatten och i Frankrike avskaffas den nu. När det gäller arvsskatten var Sverige tidigt men flera länder har följt vårt exempel, bland andra Österrike och Norge. Den internationella trenden är att arvsskatten minskar i omfattning och nivåer.

I dag dyker dessa skatter upp i debatten om ekonomisk ojämlikhet. Marknadsekonomi, frihandel och globalisering lyfter miljarder ur fattigdom vilket lett till ökande ekonomisk jämlikhet mellan länder. Samtidigt påstås att skillnaderna inom länder ökar.

Det finns anledning att ifrågasätta om det stämmer. Klart är att Sverige är ett av de länder i världen med jämnast fördelad inkomst efter skatter och transfereringar. Sveriges ekonomiska jämlikhetsutmaning är att alltför många står utanför arbetsmarknaden. När IMF och OECD talar om inkluderande tillväxt handlar det i svensk kontext om att få fler i arbete.

Vi behöver en växande ekonomi som skapar nya jobb för fler och resurser för välfärden. Att straffa framgång genom konfiskatoriska ägarskatter skapar inga nya resurser. Därför är det djupt olyckligt att det överhuvudtaget förekommer en sådan diskussion.

Villkoren för ägande är ytterst en förtroendefråga. Sverige, med sin historia av löntagarfonder och konfiskatoriska skatter, måste vara extra försiktigt. Rent statistiskt skulle Sverige bli ett ekonomiskt jämlikare land om exempelvis Ingvar Kamprad flyttade tillbaka till Schweiz. I verkligheten skulle Sverige bli fattigare, och inte bara ekonomiskt.

Sverige behöver reformer som stärker konkurrenskraften. Det är enda möjligheten att hållbart utveckla välståndet. Viktigast är att se till hur välstånd skapas. Centrala delar är regelverk som ger goda incitament till arbete, sparande och investeringar. En politik som reser hinder, låser in och motverkar rörlighet skulle leda i motsatt riktning.

Magdalena Andersson var statssekreterare då arvs- och gåvoskatten avskaffades. Hon minns säkerligen skälen. Tidigare har finansministern tack och lov avvisat propåer från Vänsterpartiet. Nu måste hon tydligt föra bort frågan från agendan och visa att hon förstår vad som är bra för företagen och Sverige.

​