OECD:s side-by-side paket – en avtalsmässig knockout för USA

Efter månader av intensiva diskussioner och förhandlingar presenterade idag OECD:s Inclusive Framework ett ”Side-by-Side Package” med nya administrativa riktlinjer för pelare 2, i syfte att stävja den amerikanska kritik som riktats mot regelverket.

Kort efter sitt tillträde som president aviserade Trump i ett dekret att USA backar från OECD:s skatteöverenskommelse och hotade med sanktioner mot länder som har skattelagstiftning som diskriminerar amerikanska bolag.

Detta resulterade under våren 2025 i ett förslag om amerikanska straffskatter på utländska investeringar (Section 899 i Trumps ”One Big Beautiful Bill”).

UTPR-regeln i pelare 2 har länge varit en nagel i ögat på republikanerna i den amerikanska kongressen. De anser att den är extraterritoriell, diskriminerar amerikanska bolag och inskränker USA:s skattesuveränitet.

Dagens paket-överenskommelse bygger på de förslag som G7-länderna enades om i juni 2025. Av G7 överenskommelsen framgår bl.a. att koncerner med amerikanska moderbolag inte ska behöva omfattas av vare sig UTPR eller IIR, eftersom dessa koncerner redan omfattas av befintliga amerikanska regler för minimibeskattning.

Huvudkomponenten i de nya riktlinjerna utgörs av en sk. side-by-side överenskommelse, som innebär att USA kommer att undantas från OECD:s Global Anti-Base-Erosion regler (GLOBE). Länder som, i likhet med USA, vill undantas från GLOBE har fram till utgången av 2028 på sig att ansöka om en side-by-side överenskommelse.

Förutom särlösningen för USA m.fl. innehåller paketet även en permanent förenklingsregel (Effective Tax Rate (ETR) safe harbour).

Förhandlingar kring framtagande av en permanent förenklingsregel, som ska ersätta den tillfälliga förenklingsregel (CbCR safe harbour) som nu finns på plats, har pågått under lång tid. Näringslivet har i samtliga relevanta forum understrukit vikten av en funktionell permanent förenklingsregel, d.v.s. en varaktig förenklingsregel som innebär verkliga förenklingar för de bolag som omfattas av det komplicerade regelverket.

Dessvärre saknar den presenterade safe-harbour lösningen flera substantiella förenklingar som länge efterfrågats av näringslivet. Det gäller bl.a. de-minimis regler och en substance-based income exclusionregel (SBIE). Inte heller åtgärdas de problem som uppstår för bolag i de länder som infört QDMTT (Qualified Domestic Minimum Top-up Tax) och som tillämpar local GAAP vid beräkningen av safe-harbour effective tax rate.

Även om förenklingsregeln innehåller vissa förbättringar, som möjligheten att ta hänsyn till undantagna aktieavyttringar och möjligheten till återinträde, tycks på totalen den nya förenklingsregeln leda till en klar försämring jämfört med den tillfälliga CBCR safe harbour som bolagen, enligt överenskommelsen, kan välja att använda för räkenskapsår som påbörjas före utgången av 2027.

Slutligen introducerar paketlösningen en ny safe harbour regel avseende substansbaserade skatteavdrag (Substance-based Tax Incentive safe harbour). Syftet är att säkerställa större överensstämmelse mellan icke återbetalningsbara substansbaserade skatteavdrag (non-refundable tax credits) och de återbetalningsbara skatteavdrag (qualified refundable tax credits) som hittills haft en förmånligare behandling i GLOBE-reglerna. Även detta sker på initiativ av USA. Många amerikanska skatteavdrag är non-refundable vilket riskerar att resultera i en effektiv beskattning under 15%. Även om koncerner med amerikanska moderbolag, genom side-by-side överenskommelsen inte berörs av dessa förändringar, innebär detta förbättringar för amerikanska dotterbolag med utländska moderbolag.

Sedan diskussionerna om att införa en global minimiskatt tog fart har avsikten varit att den ska vara just global. Syftet var bl.a. att skapa en ”level playing field”.

Dagens överenskommelse, där USA, och potentiellt ett flertal andra länder som t.ex. Kina och Indien m.fl. kan komma att stå utanför regelverket, visar med all önskvärd tydlighet att så inte kommer att bli fallet.

Mot bakgrund av hotet om drakoniska amerikanska straffskatter på utländska investeringar, är det från ett näringslivsperspektiv självfallet positivt att en side-by-side överenskommelse med USA har kunnat nås. Detta innebär att många europeiska bolag, åtminstone för ögonblicket, förhoppningsvis kan andas ut och slipper oroa sig över extra amerikanska skatter på utdelningar, räntor, royalties m.m.

Det är självklart också positivt att OECD i överenskommelsen utlovar att förhandlingsarbetet med förenklingar ska fortsätta.

Frågan är bara hur mycket detta är värt i praktiken. Det är ingen hemlighet att flera länder varit kritiska till de reella förenklingar som efterfrågats av näringslivet. Hur sannolikt är det att dessa länder, efter att dagens överenskommelse har nåtts, är beredda till ytterligare eftergifter?

Även om de går med på att diskutera ytterligare förenklingar, kan de delta i det fortsatta förenklingsarbetet och säga nej till alla förenklingar av betydelse. När sedan tidsfristen för användandet av den tillfälliga CbCR safe harbour regeln löper ut riskerar vi att sitta kvar med en förenklingsregel som i praktiken endast marginellt innebär en förbättring jämfört med den komplicerade huvudregeln.

Dagens överenskommelse innebär i praktiken spiken i kistan för möjligheten att få ett globalt minimiskattesystem på plats. I stället får vi nu rikta in oss på att hantera ett nät av nationella och regionala lösningar. Detta kommer med all sannolikhet leda till ytterligare komplexitet och konkurrensmässiga försämringar för svenska och europeiska bolag. Att ovanpå detta inte ens ha en funktionell förenklingsregel på plats försämrar konkurrenssituationen ytterligare.

Det faktum att europeiska bolag är inlåsta i ett komplext och icke konkurrenskraftigt system riskerar dessutom att minska incitamenten att investera i EU. Varför investera i en region med överregleringar och massiv administrativ börda?

Den självklara vinnaren i dagens överenskommelse är tveklöst USA. Inte nog med att de har fått en side-by-side överenskommelse och mer förmånlig behandling av sina skatteavdrag. Det faktum att många amerikanska bolag, till skillnad från de europeiska, slipper vara inlåsta i ett system med en förenklingsregel som inte förenklar, skadar väl inte heller.

Som påtalats tidigare är det möjligen så att verkligheten till slut ser ut att ha kommit i kapp denna extremt kontroversiella lagstiftning. EU:s hantering av den globala minimiskatten kan mycket väl visa sig bli en dyrköpt erfarenhet. Genom sin iver att implementera regelverket innan en global överenskommelse har nåtts med viktiga parter som USA, Kina m.fl. har EU dessvärre lyckats måla in sig i ett hörn som det kan visa sig bli mycket svårt att ta sig ur.

Mot bakgrund av det försämrade konkurrensläget för europeiska bolag, vilket genom dagens överenskommelse riskerar att försämras ytterligare, är frågan om det inte är dags att ta en förnyad politisk diskussion om den s.k. ”globala” minimiskattens vara eller inte vara. Sådana signaler har redan kommit från flera finansministrar i Europa.

Om inte den konkurrensmässiga klyftan mellan EU och USA ska förvandlas till ett slukhål, borde dagens avtalsmässiga knockout för USA åtminstone leda till att en sak framstår som självklar för europeiska politiker. Det är dags att gå från ord till handling och omedelbart påbörja arbetet med att ta fram ett förutsägbart, investeringsvänligt och konkurrensmässigt regelverk som underlättar och främjar investeringar på den inre marknaden.