Tillväxt och fördelning – bortom de enkla svaren

I skattedebatten är ekonomisk ojämlikhet ibland ett tema. Det är då viktigt att konstatera att globalisering och spridningen av marknadsekonomin har minskat de ekonomiska skillnaderna mellan länder. Antalet personer som lever i absolut fattigdom i världen har aldrig varit så lågt som nu. Samtidigt talas det om att inkomstskillnader inom länder ökar, och så även i Sverige. Men Sverige har internationellt sett mycket jämnt fördelade inkomster efter skatt och transfereringar. Transfereringar svarar för det mesta av utjämningen. Jämfört med övriga OECD-länder är det bara 10 länder som har jämnare inkomstfördelning och det är små skillnader mot dessa länder. Samtidigt är det mer än dubbelt så många länder, 24 stycken, som har mer ojämn inkomstfördelning än Sverige och gentemot dessa är skillnaderna överlag större.

I Sverige har jobbskatteavdrag och bibehållna bidragsnivåer minskat utanförskapet och ökat sysselsättningen men sannolikt även påverkat inkomstfördelningen efter skatt och transfereringar. Detsamma gäller för småföretagens utdelningar. Under många år gjorde företagen inga eller mycket små utdelningar men sedan reformen 2006 har företagen haft incitament att både öka utdelningar och lönesummor vilket skapat nya jobb och ökat skatteintäkterna. När det gäller förmögenhetsfördelning har reformer som gjort att entreprenörer flyttat tillbaka till Sverige, såsom avskaffad arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatt, sannolikt haft liknande effekt. Men Sverige blir knappast sämre för att Ingvar Kamprad flyttat tillbaka från Schweiz. Och det är rimligen inte ett problem om alla får det bättre även om några får det ännu bättre.

I debatten om ekonomisk jämlikhet har på senare tid uppmärksammats en rapport från IMF och en från OECD om att jämlik inkomstfördelning skulle ha ett värde i sig och att ekonomisk ojämlikhet skulle minska tillväxten. Med det som stöd har röster höjts för bl a högre skatter med ökad progressivitet och att välstånd ska fördelas innan det skapas, något som kallats ”predistribution” och ”inkluderande tillväxt”.

Länge har konsensus kring fattigdomsbekämpning varit att fokusera på tillväxt med utbildning och bättre fungerande marknader, mer företagande, fler incitament för ökade arbetsinsatser, investeringar och jobbskapande. Då mer resurser skapas finns också möjlighet att finansiera omfattande välfärd och bedriva fördelningspolitik.

I denna rapport har Olle Warström, Post Graduate, Master of Science in Economics, gått igenom vad som sagts i de båda rapporterna från IMF och OECD när det gäller tillväxt och ekonomisk jämlikhet och vad som sägs om detta i andra aktuella studier. Warströms slutsats är att det inte råder konsensus bland forskare kring relationen tillväxt och ojämlikhet. För både IMF- och OECD-studien är det ett problem att de inte tar hänsyn till orsakerna till eventuell ojämlikhet, såsom t ex korruption eller bristande tillgång till högre studier. Det finns också kritik från andra forskare som anser att Cingano gjort allvarliga metodfel (Kolev & Niehues, 2016). Landspecifika effekter såsom ekonomisk utveckling påverkar relationen mellan ojämlikhet och tillväxt. Förmodligen påverkas dessutom resultaten av situationen i de före detta kommunistiska länderna där det råder förhållandevis låg ekonomisk ojämlikhet givet nivån på ländernas ekonomiska utveckling. Det finns vidare forskning som pekar på att relationen mellan ojämlikhet och ekonomisk tillväxt är starkare och mer negativ i mindre utvecklade länder än i rika länder medan effekten tycks avta med ökande BNP per capita (Neves, Afonso, Silva, 2016). Warström konstaterar att de två rapporterna från IMF och OECD presenterar slutsatser som om de vore generellt applicerbara, trots att annan forskning visar att resultat beror på landspecifika förhållanden.

Nyligen presenterades en studie av ägarskatter och tillväxt gjord av IFO-institutet och EY på uppdrag av Tysklands näringsminister, Brigitte Zypries (SPD). Denna studie har också granskat rapporterna från IMF och OECD om tillväxt och ojämlikhet och IFO-institutet och EY kommer fram till att ”Det finns inga tillförlitliga empiriska bevis för att högre ojämlikhet direkt begränsar den ekonomiska tillväxten” (Ökonomische Bewertung verschiedener Vermögensteuerkonzepte). IFO-institutet och EY hänvisar till samma kritik som Warström men redovisar även en tysk analys gjord 2015 av Sachverständigenrat (ungefär motsvarande finanspolitiska rådet). Sachverständigenrats analys visar att påståendet om ett negativt samband mellan ekonomisk ojämlikhet och tillväxt gäller för länder med låg per capita inkomst – medan sambandet är positivt för länder med högre inkomster, över $15 000 per år (Sveriges inkomst per capita är mer än tre gånger så hög). [kompetterande länk, se bl.a. figur 1]

Det finns således starka skäl att ifrågasätta teser om att ojämlikhet skulle leda till sänkt tillväxt i länder som Sverige. Det är vidare problematiskt, rent av direkt skadligt, när sådana teser används som stöd för höga skatter och ökad progressivitet, särskilt i Sverige som redan har ett av världens högsta samlade skattetryck, världens högsta marginalskatt och betydligt högre kapitalinkomstskatt än omvärlden. Ökad progressivitet i beskattningen orsakar snedvridningar och leder till svagare ekonomisk utveckling.

Ska Sverige fortsatt ha råd med omfattande välfärd och omfördelande transfereringar kan vi inte lyssna till förslag om att höja t ex marginalskatterna eller införa skatter på ägande som hämmar investeringar, jobbskapande och tillväxt. Däremot behövs åtgärder mot utanförskap och för att alla ska få tillgång till god utbildning. Sveriges ekonomiska jämlikhetsutmaning är att alltför många står utanför arbetsmarknaden. Diskussionen om inkluderande tillväxt i svensk kontext behöver därför handla om att få fler i arbete.

Här är länk till Olle Warströms rapport.