Regeringen har inte säkrat den svenska modellen

Startskottet för EU-kommissionens lagstiftningsinitiativ var det sociala toppmötet som svenska regeringen stod värd för i november 2017, även om själva avsikten att lagstifta blev känd långt tidigare. Förhandlingarna mellan medlemsstaterna har sedan dess varit forcerade och har nu lett till ett förslag om en europeisk arbetsrättslig minimilagstiftning. Lagstiftningen ska gälla på centrala arbetsrättsliga områden som bland schemaläggning, provanställning och utbildning.

Att reglerna är komplicerade och i delar präglas av stor rättslig osäkerhet är problematiskt i sig, men ur ett svenskt perspektiv är det ännu värre att de inte är förenliga med det kollektivavtalssystem som parterna byggt upp under lång tid. En överstatlig och av nödvändighet starkt schabloniserad reglering passar naturligtvis vår branschanpassade kollektivavtalsreglering väldigt illa. Parterna på arbetsmarknaden ska visserligen kunna träffa avtal som avviker från EU:s regler, men bara inom vissa ramar och kommissionen har inte velat släppa ifrån sig makten att kunna överpröva innehållet i sådana avtal.

I Sverige har både arbetstagar- och arbetsgivarsidan reagerat mot den linje som kommissionen drivit och gemensamt agerat för att försöka förklara varför vårt system förutsätter starka och självständiga parter som är fria att träffa avtal. Avtalsfriheten och möjligheterna till branschanpassning genom kollektivavtal kan inte bara vara ensidig utan måste gälla avvägningar som möjliggör förändringar både uppåt och neråt i förhållande till EU:s regler. En kommande lagstiftning måste tillåta detta, annars påverkas parternas incitament och möjligheter att träffa avtal negativt.

Men varken parternas eller regeringens försök har varit framgångsrika. Kommissionen har så här långt tydligt avfärdat tanken på att det skulle finnas undantag i den tänkta europeiska lagstiftningsmodellen. Det gäller även länder som Sverige som präglas av helt andra rättstraditioner och hög anslutningsgrad bland både anställda och arbetsgivare. En paradox i sammanhanget är dock att offentliganställda helt kan undantas från direktivets minimivillkor, att inte vara bunden av de föreslagna reglerna i sitt eget arbetsgivaransvar var ett krav från många medlemsstater under förhandlingarna.

Nu kommer rådets förslag att förhandlas med parlamentet. Det är bara att hoppas att det går att få större förståelse där för behovet av ett regelverk som tryggar parternas autonomi och möjligheter att ta självständigt ansvar för villkorssättningen på arbetsmarknaden i de länder som har den traditionen. Annars är risken att den svenska modellen gradvis försvagas och eroderar bort när den inlemmas i den europeiska lagstiftningsmodell som kommissionen vill se.