Så kan EU både stärka konkurrenskraften och minska sårbarheten

EU står inför ett vägval där öppen handel ska balanseras mot växande krav på självförsörjning. På ett seminarium varnade forskare, företag och politiker för att felriktad industripolitik riskerar att urholka Europas konkurrenskraft. Lösningen, menar de, ligger i smala och precisa åtgärder – inte i bred protektionism.

Under decennier har öppen handel och globala värdekedjor varit avgörande för Europas produktivitet och tillväxt. Samtidigt ökar de geopolitiska riskerna, och kraven på att EU ska minska olika strategiska beroenden blir allt tydligare.

Svenskt Näringsliv varnar i en ny rapport för att unionen nu måste hitta en mer metodisk balans mellan dessa mål – annars riskerar EU både försämrad konkurrenskraft och ökad sårbarhet.

Läs också

EU måste träffa rätt mellan öppenhet och självförsörjning

Zach Meyers, forskningsdirektör vid Centre for European Reform och en av rapportens författare, menar att Europa redan befinner sig i en produktivitetskris, där både innovationskraft och marknadsdynamik ligger långt efter USA.

– Det vi ser är inte en tillfällig svacka – Europas produktivitetsproblem är strukturellt, och klyftan mot USA fortsätter att växa, konstaterade Meyers.

Enligt honom är risken nu att Europa svarar på geopolitiska hot med protektionism. Det är dock fel väg att gå. Eftersom EU även fortsättningsvis kommer att vara beroende av global handel bör strategin inte vara att kapa beroenden – utan att göra dem ömsesidiga och diversifierade.

– Globaliseringen skapar beroenden – det är oundvikligt. Frågan är inte hur vi eliminerar dem, utan hur vi gör dem mindre ensidiga.

Strategisk satsning eller risk för utspritt fokus?

För att få fart på produktivitet och innovation föreslår EU-kommissionen en konkurrenskraftsfond på 409 miljarder euro som en del av nästa budgetram. Fondens syfte är både att stärka Europas position inom olika strategiska teknologier och att minska beroenden av länder utanför EU.

Här varnade Meyers för att fondens dubbla målsättning riskerar att urvattna dess effektivitet. Hans argument är att om resurser riktas mot att minska beroenden som inte är skadliga kan fonden bli för utspridd och verkningslös.

För att motverka detta presenterade han en modell i flera steg som ska hjälpa beslutsfattare att göra rätt bedömningar i fråga om vilka åtgärder som gör mest nytta och samtidigt minst skada – och framför allt när staten inte bör intervenera:

• Stöd tidig innovation, där riskerna är höga och marknaden inte kan bära kostnaderna.

• Minska stöd när tekniken närmar sig kommersialisering.

• Avstå subventioner i senare skeden, då sådana stöd ofta är ineffektiva och kapitalkrävande.

• Undvik produktionsstöd, där risken är störst att pengar går till verksamheter utan långsiktig konkurrenskraft.

– Om vi börjar med att skydda några få känsliga sektorer slutar det lätt med att vi försöker subventionera hela värdekedjor. Vår modell visar att det offentliga ska vara mest aktivt där osäkerheten är störst – i de tidigaste, mest riskfyllda faserna. Ju närmare kommersiell skala vi kommer, desto mindre vettigt är det med offentliga pengar, menade Meyers.

Skilj på konkurrenskraft och säkerhet

Han fick medhåll av Johanna Lybeck Lilja, statssekreterare på Finansdepartementet. Hon betonade vikten av att inte sammanblanda konkurrenskraft och ekonomisk säkerhet.

– Man måste veta vad man försöker uppnå. Är målet konkurrenskraft eller ekonomisk säkerhet? Det är två olika saker, framhöll hon.

Hon konstaterade vidare att regeringen välkomnar att fonden samlar flera EU-program under ett paraply, men motsätter sig både budgetens storlek och förslag om geografisk fördelning av medel samt ser betydande risker i initiativet ”Buy European”.

Enligt Lybeck Lilja måste stöden från fonden ges till företag och idéer som verkligen har chansen att lyckas – annars riskerar de att bli ineffektiva.

– Vi ska inte bygga murar runt Europa, och konkurrenskraft skapas genom excellens – inte genom att alla ska få en bit av kakan.

Hon betonade också att statliga ingripanden ska vara tidsbegränsade och att staten ska ta så lite marknadsrisk som möjligt – och bara där privata aktörer inte kan agera.

Europa tappar mark

På seminariets paneldiskussion beskrev Linda Lindberg, global försäljningschef på Ericsson, en verklighet där de mest strategiska marknaderna – USA, Japan, Indien – nu aktivt prioriterar säkra, västerländska nät. Samtidigt har Europa investerat för lite och för långsamt i avancerad digital infrastruktur.

Lindberg betonade att Europas splittrade marknad försvårar investeringar eftersom många operatörer per land och låga marginaler innebär brist på skala och långsiktiga investeringsmöjligheter.

Hennes budskap var att EU måste snabba upp övergången till 5G- och kommande 6G-nät, inte minst för att behålla teknologiskt ledarskap inom en av få branscher där Europa och Norden fortfarande är världsledande.

Ericsson möter dessutom hård subventionerad konkurrens från kinesiska leverantörer, särskilt i Latinamerika, Afrika och Sydostasien, konstaterade Lindberg.

Efterfrågar pragmatisk hållning

Marcus Jacobsson, vd för Sunshine Fund, framhöll att EU:s höga energikostnader och avsaknad av kraftfulla industripolitiska verktyg gör det omöjligt att konkurrera med USA och Kina inom flera gröna teknologier. Som exempel nämnde han en stor solcellsfabrik i USA som Sunshine Fund driver – en satsning som överhuvudtaget inte hade varit möjlig utan amerikanska tullar och stöd genom Inflation Reduction Act.

Jacobsson menade även att EU behöver en mer pragmatisk hållning och kan tänka sig tullar i vissa utvalda sektorer och stöd för att säkra volym i produktionen. Han var också öppen för skattestöd samt en modell där staten tar den säkra delen av finansieringen medan privat kapital bär risken.

– Jag förespråkar verkligen inte breda svepande tullar men om EU har en agenda där man vill säkra vissa utvalda industrier av strategisk betydelse eller av säkerhetsskäl så tror jag att tullar kan behövas som ett delverktyg.

Hur ser du på tillståndsprocesserna?
– De är komplicerade båda i USA och i Europa så det är bra om man försöker snabba på dem. Men det är inte den stora utmaningen – det är dumpade priser på den globala marknaden som är svåra att konkurrera med.

En metodisk modell

För att undvika att EU satsar fel föreslår rapporten en beslutsmodell indelade i tre steg för när och hur EU ska agera. Det första steget är att noggrant identifiera vilka beroenden som faktiskt är skadliga. Bedömningen ska inte bara utgå från importberoende utan även från leverantörslandets politiska stabilitet, diversifieringen av leveranskedjan och vilka ekonomiska konsekvenser ett avbrott skulle få.

Det andra steget är att i första hand åtgärda problemen genom förbättrade ramvillkor och handelspolitik. Rapporten pekar på att många beroenden kan hanteras genom att stärka den inre marknaden, förenkla regler och sluta nya frihandelsavtal – inte genom statliga stöd. Partnerskap med likasinnade länder lyfts fram som centralt för att bredda tillgången till kritiska insatsvaror och avancerad teknik.

– Europa kan och bör inte subventionera allt. Innan vi spenderar en enda euro måste vi fråga oss om beroendet verkligen är skadligt – och om handelspolitik eller bättre marknadsvillkor kan lösa problemet utan statliga ingrepp, konstaterade Zach Meyers.

Först när sådana reformer bedöms otillräckliga bör EU överväga riktade interventioner. Dessa kan handla om stöd till alternativa produkter, fasta inköpsåtaganden eller – som sista utväg för att hantera ett skadligt beroende – satsningar på europeisk produktion.

– Det finns en spänning mellan målsättningen att vi ska öka motståndskraften i EU:s ekonomi, samtidigt som vi vill öka produktiviteten. För att göra det så kan vi behöva vidta åtgärder som inte riktigt främjar produktivitet eller fria marknader, eftersom det handlar om olika typer av interventioner. Det är viktigt att det finns en metod som kan visa på hur vi gör det på det minst skadliga sättet, konstaterar Stefan Sagebro, expert industripolitik, konkurrens och statsstöd.

Rapporten skiljer här mellan att bygga ”minimum viable products” – det minimum som krävs för att hantera ett skadligt beroende – och att kratta manegen för ”European champions”, vilket endast bör ske där EU har förutsättningar att nå global konkurrenskraft.

Tilldelningen från konkurrenskraftsfonden bör också ske genom öppen konkurrens, med tydliga kriterier för relevans, effekt och kostnader. Stöden ska vara tidsbegränsade, följas upp och kunna avslutas om förutsättningarna förändras.

– Det finns situationer där det är rimligt att staten griper in, men då måste insatserna vara så begränsade som möjligt så att vi inte snedvrider marknaden. Offentliga pengar ska bara användas där det finns ett tydligt marknadsmisslyckande och där vi kan dela risk med det privata, konstaterade Johanna Lybeck Lilja.

Rapport

Motståndskraftig tillväxt i EU: Produktivitet och säkerhet hand i hand

Ladda ner

Läs CER:s fullständiga rapport här.