Företagaren: Näringslivet skriker efter kompetens – men eleverna går fel program
Sedan ett år tillbaka ska utbildningar som leder till jobb prioriteras på landets gymnasieskolor och komvux. De första stegen har tagits, men det finns barnsjukdomar. ”Samarbetet måste vässas rejält mellan skolhuvudmännen och mellan skolor och näringslivet”, säger företagaren Jörgen Rasmusson.
Sedan knappt ett år tillbaka är det inte bara elevernas önskemål som ska styra hur landets gymnasieutbildningar ska utformas. Det är alldeles för många elever som läser samhällsprogrammet och ekonomiprogrammet medan utbildningar som efterfrågas av näringslivet får en mer undanskymd plats i utbildningsutbudet. Det handlar om de högskoleförberedande teknik- och naturprogrammen och inte minst yrkesprogrammen, som ofta snabbt leder till jobb.
Men trots att det har gått ett år sedan den nya så kallade dimensioneringen av utbildningarna infördes så saknas alltjämt en strukturerad utvärdering av hur arbetet fortskrider. Det vill Svenskt Näringsliv ha ändring på. I en ny rapport presenteras flera förslag (se faktaruta) på hur en utvärdering kan se ut.
– Vi kan konstatera när vi tittar på förarbetena till den här reformen att det inte finns en tydlig nationell strategi för hur reformen ska följas upp och utvärderas, sa Anders Fredriksson, vd på Vilna, och en av rapportförfattarna, under ett seminarium.
Dimensioneringsreformen omfattar både gymnasieskolan och yrkesutbildningen för vuxna inom komvux.
Uppbyggnadsfas
Efter en så kort tid är de konkreta förändringarna i form av fler utbildningar som matchar arbetsmarknadens behov också få. Men arbetet har påbörjats, konstaterar den andra rapportförfattaren Karin Hedin, också konsult på Vilna:
– Vi kan se att det finns en ökad medvetenhet om de frågor och problemområden som reformen är avsedd att hantera. Det finns ett starkare fokus på arbetsmarknadens behov i diskussioner om utbudsdimensionering. Vi kan också se att den samverkan som på många håll redan var utvecklad före reformen har setts över och på andra håll också stärkts och utvecklats. Det ger förutsättningar på sikt för en mer strategisk utbudsdimensionering.
– Men vi ser också att reformen fortfarande är i en uppbyggnadsfas. Det är ett lärande som sker, mycket ska falla på plats.
Skolverkets planeringsunderlag har en avgörande betydelse när utbildningarna dimensioneras.
– För att planeringsunderlagen ska fylla den funktionen så är det viktigt att de utvecklas till att innehålla sådan information som huvudmännen behöver i sina beslut. Det finns synpunkter från både skolhuvudmän, regioner och branscher om hur underlagen kan utvecklas, säger Karin Hedin.
Anders Håkansson, enhetschef på Skolverket, ser även han att det finns ett stort behov att förbättra planeringsunderlaget. Han menar att underlaget måste bli mer detaljerat och finmaskigt, det räcker till exempel inte att titta på den övergripande programnivån inom gymnasieskolan.
– Man vill gärna se inriktningsnivån också i underlaget. Så det har vi tagit starkt intryck av och jobbar hårt med att försöka tillgodose. Jag tror inte att vi kommer uppfylla exakt allas önskemål, men vi kommer att vara lite mer skarpa i de olika bedömningarna om vilken programinriktning det handlar om, säger han och lägger till att pedagogiken i planeringsunderlaget måste bli bättre.
Elefanten i rummet
Rapportförfattarna pekar liksom många före dem på vikten av att öppna ungdomars och unga vuxnas ögon för de utbildningar som efterfrågas av näringslivet. Begreppet ökad attraktivitet används. För om inte fler söker till industriprogrammet eller naturprogrammet, för att ta två exempel, så spelar det mindre roll om huvudmännen ändrar om i utbildningsmixen. Risken blir att kommunerna står där med kostsamma utbildningar med allt för få elever.
En tredje utmaning handlar om det faktum att friskolor och kommunala skolor har olika förutsättningar.
– En av dem som vi har intervjuat i studien nämnde det som elefanten i rummet. Att man inte har ett riktigt svar på frågan om hur enskilda och offentliga huvudmän ska samarbeta. Men det finns en utredning som nyligen tillsatts, så vi får hoppas att den hanterar den elefanten helt enkelt, säger Karin Hedin.
Susanne Christenson är biträdande segmentschef på Academedias gymnasieskolor. Hon bekräftar att det kan bli extra svårt för mindre friskolor som har ett fåtal program att anpassa sin utbildningsmix.
– För oss som har både högskoleförberedande och yrkesförberedande program är det mycket enklare än för en liten huvudman eller en liten skola som kanske bara har två program och det råkar vara just de programmen som behöver dimensioneras ner, säger hon.
Att i den situationen i stället starta till exempel ett industriprogram är en komplicerad process. Bara att få ett tillstånd att bedriva en ny utbildning hos Skolinspektionen tar två år.
Ytterligare ett problem som måste hanteras är risken för överetablering. Om det redan finns ett industriprogram på orten, som har svårt att fylla platserna, kan Skolinspektionen säga nej till friskolans planer på en konkurrerande utbildning med motiveringen att det finns en överetablering.
Fler sökande
Men även om reformen inte har många månader på nacken och det finns en rad barnsjukdomar så menar Susanne Christenson att det är tydligt att dimensioneringsreformen har fått flera positiva effekter:
– Bara det att vi pratar om frågorna och att enskilda huvudmän också bjuds in till att diskutera dem tillsammans med kommunala huvudmän är bra. För det är ett gemensamt problem vi har, säger hon.
– Och sen är det fler sökande redan nu. Vi har våra siffror som visar att vi har många fler antagningar på yrkesprogram än tidigare, säger hon.
Elisabeth Hejman, utredare på SKR, håller med Susanne Christenson om att förutsättningarna skiljer sig mellan kommunala och enskilda skolor, samt mellan stora och små kommuner.
Hon menar också att de fristående skolorna måste ta sitt ansvar och exemplifierar med friskolor som inte har dykt upp på informationsmöten om dimensioneringsreformen.
– Det ser lite olika ut. På vissa ställen fungerar det väldigt bra, på andra ställen inte. Men det krävs two to tango, säger hon.
Stora förväntningar
David Lindberg, statssekreterare på Utbildningsdepartementet, lovar att staten ska bli bättre på att utvärdera reformen:
– Det är ett jätteviktigt arbete och det stämmer att staten ännu inte har tagit det, som det står i förarbetet, ansvaret. Den strategiska uppföljningen och utvärderingen, det ansvaret behöver staten ta, säger han.
Även han pekar på problemen med en arbetsmarknad där arbetsgivare har så svårt att hitta rätt kompetens.
– Vi har stora förväntningar på att det här leder till positiva effekter. Vi måste bryta den missmatch som nu råder mellan det behov som finns på arbetsmarknaden och de utbildningar som finns, och framför allt utöka antalet elever på de utbildningar som på sikt kan minska kompetensbristen.
Jörgen Rasmusson är vd på Lödde Plåt AB, vice ordförande för Svenskt Näringsliv och ordförande för organisationens SME-kommitté. Hans företag är verksamt i Sydsverige. Han har ett konkret exempel på bristerna i utbildningssystemet:
– I Malmö har vi ingen yrkesskola för byggnadspåslag och ventilationspåslag. Och det gör att vi har extremt svårt att hitta rätt kompetens, säger han.
– Det finns så många andra branscher som delar samma utmaning som jag. Och det räcker inte att vi bara pratar om kompetensförsörjningen, för om inte utbildningar och företag lever i samma verklighet, då har vi en stor missmatch. Här måste samarbetet vässas rejält mellan skolhuvudmännen, mellan skolor och näringslivet.
Så kan uppföljningen komma igång
Regeringen måste ta initiativ till uppföljning och utvärdering av reformen och ett ramverk för detta presenteras. Skolverket och Skolinspektionen bör vara huvudansvariga för den löpande uppföljningen, medan Statskontoret, IFAU eller en annan oberoende aktör bör få i uppdrag att ansvara för analyser av genomförande, effekter samt betydelse för kompetensförsörjning, likvärdighet och effektivitet.
