Det skatterättsliga företrädaransvaret – vad händer nu?

I betänkande SOU 2020:60 föreslås förändringar i reglerna om det skatterättsliga företrädaransvaret. Förslaget går delvis i rätt riktning men är inte tillräckligt och det är fortfarande är en lång väg kvar till ett regelverk som är robust och rättssäkert och som upplevs som legitimt. Det är därför viktigt att frågan fortsätter diskuteras och analyseras. Ett första steg på vägen är att genomföra de förändringar som föreslås i betänkandet men att man i den fortsatta beredningsprocessen även lyssnar de till konkreta förslag till förbättring som lämnats av remissinstanserna.

Vi har tidigare här på bloggen tagit upp frågan om det skatterättsliga företrädaransvaret och det betänkande som avlämnades i höstas, SOU 2020:60, Det skatterättsliga företrädaransvaret, en översyn.

Bakgrunden till den gjorda utredningen är den kritik som riktats mot reglerna, framförallt mot att systemet är konkursdrivande och har tillämpats alltför mekaniskt och schablonmässigt utan en nyanserad bedömning i det enskilda fallet.

Remisstiden för betänkandet har nu avslutats och det kan konstateras att de förbättringar av regelsystemet som förslås har fått ett ganska positivt mottagande. Många remissinstanser är också överens om att reglerna om det skatterättsliga företrädaransvaret kan leda till svårigheter att rekrytera nyckelpersoner samt att osäkerheten kring tillämpningen av reglerna kan leda till att i grunden livskraftiga företag begärs i konkurs.

I korthet föreslår utredningen följande:

Att de subjektiva rekvisiten ska förtydligas så att det framgår vad som särskilt ska beaktas vid bedömningen om företrädaren varit grovt oaktsam.

Att den nuvarande regeln om befrielse från betalningsskyldighet får en ny utformning med ett utökat tillämpningsområde.

Att en rådrumsregel införs innebärande att en företrädare efter ansökan kan, om inte särskilda skäl talar emot det, beviljas ett rådrum på två månader då personligt betalningsansvar inte kan påföras.

Svenskt Näringsliv kan tyvärr konstatera att utredningsdirektivet inte gav möjlighet att utreda företrädaransvaret som sådant i ett större perspektiv. Enligt vår uppfattning borde man utifrån den kritik som riktats mot reglerna, titta på systemet ur såväl ett associations-, insolvens- som skadeståndsrättsligt perspektiv och utröna om det finns andra bättre lösningar för den situation som det skatterättsliga företrädaransvaret borde ta sikte på. Med detta sagt har vi naturligtvis lämnat synpunkter i vårt remissvar på det avlämnade betänkandet.

Det förslag som betänkandet har lämnat avseende vad som särskilt ska beaktas vid bedömningen av företrädaren varit grov oaktsam är inte tillräckligt eftersom det uttryckligen anges att det är en kodifiering av gällande rätt. Förutsatt att våra domstolar tillämpar gällande rätt borde förslaget därmed inte medföra någon förändring. Vid den fortsatta beredningen bör man därför ta tillfället i akt och inskränka tillämpningsområdet för reglerna så att det endast kommer att träffa särskilt klandervärda fall. Exempelvis bör en företrädare som vidtagit åtgärder för att komma till rätta med den ekonomiska situationen inte kunna påföras ett företrädaransvar. Vi har i vårt remissvar lämnat förslag på hur en lagtext skulle kunna utformas för att på ett tydligare sätt inskränka reglernas tillämpningsområde.

Förslaget om utvidgade befrielsegrunder är steg i rätt riktning men även i denna del bör vissa förändringar göras för att bättre skydda företrädare för juridiska personer. I vårt remissvar lyfter vi upp ett antal frågeställningar som bör adresseras samt även förslag på lämpliga lösningar.

Vid ställer oss positiva till den föreslagna rådrumsregeln, men en förutsättning för att regeln inte ska bli en papperstiger, är att möjligheterna till rådrum inte inskränks i förhållande till betänkandet utan snarare utökas.

Slutligen kan vi konstatera att betänkandet inte har tagit upp problematiken med företrädaransvar efter omprövning. Bedömningstidpunkten för företrädaransvar knyts i dessa fall till tidpunkten för när den ursprungliga skatten skulle ha betalats och inte till tidpunkten när skatten förfaller till betalning enligt omprövningsbeslutet. Detta är en mycket olycklig ordning som exempelvis innebär att den föreslagna rådrumsregeln inte kommer kunna tillämpas. Enligt vår uppfattning skulle detta problem kunna lösas genom att knyta bedömningstidpunkten till förfallodagen för omprövningsbeslutet, vilket vi också utvecklar i vårt remissvar.

Även om betänkandet innebär efterlängtade förbättringsförslag i reglerna om företrädaransvaret är det fortfarande en lång väg kvar till ett regelsystem som är robust och rättssäkert och som upplevs som legitimt. En uppmaning blir därför till politikerna att fortsätta jobba med frågan och åtminstone genomföra de förändringar som föreslås i betänkandet men även lyssna på de konkreta förslag till förbättring som lämnats av remissinstanserna.