Förmögenhetsskatten - en dålig Norgehistoria
I Norge blossar en debatt om landets förmögenhetsskatt. Även Sveriges Radio gjort reportage och Affärsvärlden och Aftonbladet har skrivit om saken. Ämnet har också kopplats samman med den svenska diskussionen om att införa ett superregister över alla svenska personers tillgångar och skulder, något som Dagens Industri skrivit om bland annat här, här och här.
Det norska exemplet behöver sättas i perspektiv. När Sverige år 2007 slopade förmögenhetsskatten, dvs. för 16 år sedan, var vi ett av de allra sista länderna att göra oss av med skatten. Dessförinnan hade den avskaffats i bland annat Finland och Luxemburg (2006), Island (2005), Nederländerna (2000), Tyskland och Danmark (1997) samt Österrike (1994). Sällskapet i denna samling länder, där Sverige alltså utmärkte sig som särskilt saktfärdigt, är ändå tämligen udda eftersom de allra flesta andra länder aldrig ens haft någon förmögenhetsskatt i modern tid. Man har varit kloka nog att avstå skatten i exempelvis Storbritannien, Irland, Italien, Belgien, Polen, Baltikum, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Kroatien, Bulgarien, Rumänien, Portugal, Grekland, Cypern, Malta, USA, Kanada, Japan, Australien och Nya Zeeland.
Förmögenhetsskatt är alltså en synnerligen ovanlig företeelse, som på senare tid bara funnits i några få länder. Frankrike tog bort skatten 2018. Det enda landet bland EU:s 27 medlemsstater som ensamt fortfarande har skatten är Spanien, där dock en rad undantag gäller för bland annat onoterade aktier och skattesatsen är noll i vissa regioner (bland annat Madrid).
Skälen till att de flesta länder slopat eller aldrig haft skatten är många. Den påverkade människor att flytta och orsakade stora snedvridningar av investeringsbeslut. Tillämpningen av skatten var också krånglig och den hade många störande effekter. I Sverige påtalade även Skatteverket detta och myndigheten propagerade därför för att slopa skatten. Förmögenhetsskatten genererade aldrig några nämnvärda belopp; de redovisade intäkterna i den svenska statskassan motsvarade endast till några promille av de totala skatteintäkterna. Med tanke på skattens negativa inverkan på skattebaserna var den statsfinansiella betydelsen i praktiken än mindre.
Det faktum att förmögenhetsskatten i Norge på senare tid lett till att hundratals norrmän lämnat landet borde stämma till eftertanke. Förutom de påräknade skatteintäkter som uteblir när personer lämnar landet, förlorar man också kompetens och initiativförmåga från driftiga personer. Därtill torde debatten försämra bilden av Norge som investeringsland och försvaga incitamenten och hålla tillbaka dem som övervägt riskfyllda beslut, investeringar och expansionsplaner.
Egendomligt nog tycks det trots allt finnas en akademisk diskussion i Norge som inte vill kännas vid problematiken i någon större utsträckning och som menar att förmögenhetsskatten inte medför annat än måttliga (norska: moderata) problem. Sådana besynnerliga bedömningar för närmast tankarna till att blunda för den praktiska verkligheten och istället förlita sig till den teoretiska kartan utan att inse att den uppenbarligen är bristfälligt ritad.
Tyvärr innebär den pågående debatten en negativ signal till företagare och investerare även i Sverige. En färsk kartläggning har visat att många redan drar öronen åt sig och minskar sina expansionsplaner när förslaget om ett svenskt förmögenhetsregister kommer på tal. Eventuell ytterligare uppmärksamhet till följd av detta blogginlägg gör förstås inte saken bättre i det avseendet. Men med tanke på hur skev bilden annars riskerar bli, är det ändå angeläget att klarlägga vilken främmande fågel den norska förmögenhetsskatten är i ett internationellt sammanhang och hur märkligt det vore att ta Norge som utgångspunkt. Det blir inget annat än en dålig Norgehistoria.
SKRIVET AVJohan Fall
