Finansskatten är död – länge leve resolutionsavgiften

Efter att förslaget till ny finansskatt hamnat i papperskorgen har regeringen föreslagit att avgifterna till den s.k. resolutionsreserven ska höjas kraftigt och att taket för reserven ska tas bort. Effekten enligt regeringens promemoria är att avgiften ökar från cirka 7 miljarder 2017 till cirka 10 miljarder 2018 och därefter till cirka 13 miljarder från 2019 och framåt. Det kan exempelvis jämföras med de 11 miljarder som de fyra storbankerna betalade i svensk bolagsskatt 2016.

Syftet med resolutionsreserven är att ta hand om de kostnader som uppstår för staten om Riksgälden behöver gå in och ta över kontrollen över ett krisande institut. Regelverket om resolution är harmoniserat i EU genom ett direktiv från 2014 och har således nyligen införts i Sverige. Föregångaren till resolutionsreserven – stabilitetsreserven – var en särsvensk lösning som tillkom efter finanskrisen 2008. Regeringens förslag skulle alltså bli den tredje förändringen av finanskrisreglerna på mindre än tio år.

Anmärkningsvärt är att Sverige redan idag har valt att införa både betydligt högre resolutionsavgifter och ett högre tak för resolutionsreserven än vad som krävs enligt direktivet. Sverige har satt taket till 3 % av garanterade insättningar i jämförelse med 1 % som krävs enligt direktivet och som tillämpas av länderna i bankunionen. Svenska kapitalkrav är dessutom väsentligt högre än i jämförbara länder. Förslaget att ta bort taket och höja avgiften kan därmed knappast motiveras med hänvisning till svagheter i det befintliga svenska regelverket. Några nytillkomna hot mot den finansiella stabiliteten som manar till krafttag är också svåra att se.

Saken kommer i ett annat ljus om man betraktar hur regelverket för resolutionsreserven är uppbyggt. De pengar som instituten betalar in sätts av till ett konto i Riksgälden och räknas in i statens finansiella sparande. Medlen fonderas alltså inte utan kan användas för annat. I en krissituation får staten låna eller ta resurser från andra områden för att finansiera kostnader för resolution. Överskottsmålet för budgeten justeras inte med hänsyn till de avgifter som tas ut vilket innebär att resolutionsavgifterna kan användas till att öka det budgetmässiga reformutrymmet. Den föreslagna avgiftsökningen får med andra ord samma effekt som en skattehöjning. Med ett borttaget tak kan reserven öka i oändlighet, och vips har man alltså förvandlat en avgift som enligt EU-regelverket är till för att finansiera kostnader för en finanskris till något som är förvillande likt en finansskatt. Om detta är det dock tyst i Finansdepartementets förslagspromemoria. I promemorian – som är mycket kort – finns en knapphändig konsekvensanalys där det framgår att det ökade avgiftsuttaget till resolutionsreserven ”i viss utsträckning kan komma att övervältras på företagens kunder”. Det är ett alltför försiktigt antagande. Det är rimligt att göra samma bedömning i fråga om den nu föreslagna avgiftshöjningen som för den skrotade finansskatten – kostnaderna kommer till stor del bäras av bankernas kunder i form av högre priser.

Regeringens förslag är inte bara illa underbyggt, det kan också kritiseras ur konkurrenssynpunkt. Hur svenska institut väljer att organisera sin verksamhet utanför Sverige får stor betydelse för hur stor avgiften blir. Utländska institut som bedriver verksamhet genom filial i Sverige får dessutom en större fördel i förhållande till sina svenska konkurrenter. Som krona på verket innebär förslaget att instituten får minskade incitament att minska sitt risktagande, något som är direkt kontraproduktivt i förhållande till syftet med regelverket.

Remisstiden går ut den 10 april.