Bankskatten – en recap

När Socialdemokraterna nu så här i valrörelsens slutspurt kavlar upp armarna och återigen skramlar med löften om bankskatt är det på sin plats med en snabb rekapitulation och en stilla uppmaning till eftertanke. För den enskilde väljaren liknar relationen till banken på många sätt relationen till Försäkringskassan eller någon annan myndighet. Banken kommunicerar via fönsterkuvert och förefaller veta det mesta om dig som är värt att veta. För att klara livets praktikaliteter är vi från tolvårsåldern tvungna att ha både konto och kort – ingen kan välja bort att bli bankkund. Det gör det tacksamt att i politiska sammanhang peka ut finanssektorn som gemensam folkfiende att binda kring totempålen, särskilt som svenskarnas skuldsättning har växt kraftigt och bankerna förefaller ha repat sig väl efter den senaste krisen. Att bankerna inte är myndigheter utan affärsdrivande företag som både direkt och indirekt redan bidrar med stora summor till statskassan är det då lätt att blunda för.

Redan inför valet 2014 var införandet av bankskatt ett vanligt slagord som omhuldades av flera partier både från vänster och från höger. Även om den nya regeringen snabbt skred till verket och tillsatte en utredning med uppdrag att ta fram ett förslag på finansskatt, visade det sig att löftena skulle bli svåra att genomföra i praktiken. Den skatt på finansiell verksamhet som sedermera föreslogs under hösten 2016 hade så omfattande brister att Finansdepartementet var tvungen att backa . Istället remitterades en hastigt hoprafsad och illa förberedd departementspromemoria med förslag på höjning av den s.k. resolutionsavgiften. Men även det förslaget visade sig vara undermåligt och vingklipptes därför kraftigt efter svidande remisskritik från bl.a. statens egna expertmyndigheter på finansmarknadsområdet – Finansinspektionen, Riksgäldskontoret och Riksbanken. Även om det därefter förekommit svävande löften från Finansdepartementet om att det ska införas en skatt under 2019 har det hittills varit tyst om hur en sådan skatt i så fall ska vara utformad.

Och med tanke på hur svårt det visat sig vara att konstruera en bankskatt som inte också ger oönskade effekter på andra delar av ekonomin är det inte så konstigt att Socialdemokraterna även i sitt nya utspel väljer att ligga lågt med andra detaljer än att skatten beräknas inbringa tre till fyra miljarder till statskassan och ska omfatta alla banker med verksamhet i Sverige. ”Nordea ska också betala”, säger Magdalena Andersson. Det kommer emellertid bli ett tufft löfte att hålla för finansministern. Utredningen om finansskatt ägnade stor tankemöda på att analysera om en sådan skatt skulle komma att övervältras på vinsterna i den finansiella sektorn, de bankanställdas löner eller på priserna. Slutsatsen var att en bankskatt till stora delar skulle komma att tas ut på priserna och kanske till viss mån även på lön. Vinsterna i banksektorn – som man gärna hänvisar till i politiska sammanhang – skulle därmed gå säkra. ”Nordea ska betala” kan alltså i själva verket visa sig betyda att konsumenter och företag betalar i form av höjda räntor och avgifter.

De återkommande utspelen och illa utredda förslagen har dessutom en dold kostnad i form av ökad osäkerhet om spelregler och förutsättningar för investeringar i Sverige. Näringslivsklimatet försämras oavsett om förslagen förverkligas eller inte. En av storbankerna har som bekant redan tagit sin Mats ur skolan. De skatteintäkter som Sverige indirekt kommer att förlora på Finlandsflytten kompenseras knappast av de intäkter som den nya bankskatten kan generera från Nordea – hur den än utformas.