Riksrevisionens granskning av revisionsplikten är ofullständig

Riksrevisionen har i en rapport utvärderat den slopade revisionsplikten och på tveksamma grunder kommit till slutsatsen att kravet på revision för små aktiebolag bör återinföras. I rapporten görs en jämförelse av utvecklingen i bolag som valt bort revision jämfört med bolag som inte gjort det som visar att de bolag som valt att ha revisor har en högre tillväxttakt. Bortsett från att Riksrevisionens urvalskriterier och metod för undersökningen kan ifrågasättas, bygger de slutsatser som dras på en grumlig spekulation om kausalitetssamband mellan bl.a. tillväxt och skatteundandragande som är illa underbyggda.

Redan rapportens grundtes – att syftet med revision är att förebygga och motverka ekonomisk brottslighet – är bekymmersam. Riksrevisionen tycks helt bortse ifrån att revisorns huvudsakliga uppgift är att granska förvaltningen av bolaget på uppdrag av dess ägare och att revision därmed har en begränsad betydelse i mindre bolag som i regel är ägarstyrda. Att revisorer sedermera i Sverige har tilldelats även andra uppdrag och exempelvis belagts med en skyldighet att rapportera brott, används i rapporten som primär utvärderingsgrund. Skyldigheten att rapportera brott är emellertid inte styrande för hur revision bedrivs. Revisionen har inte heller något självständigt syfte att upptäcka eller förhindra oegentligheter.

Revision är dessutom inte något särskilt effektivt verktyg för att motverka ekonomisk brottslighet, vilket stöds av undersökningar från bl.a. OECD och BRÅ. I samband med att revisionsplikten avskaffades 2010 konstaterades att betydelsen av anmälningar från revisorer för att upptäcka ekobrott var högst begränsad. Både då som nu var volymen på antalet brottsanmälningar från revisorer marginell jämfört med de anmälningar som kommer in från Skatteverket och från konkursförvaltare. Anmälningarna från revisorer rör dessutom främst mindre formaliafel av typen för sent inlämnad årsredovisning, s.k. mängdärenden. Detsamma gäller de anmälningar från revisorer som görs till Skatteverket, som i de flesta fall gäller årsredovisningar som inte upprättats, eller skatter och avgifter som inte betalats, i rätt tid.

Rapporten vittnar överhuvudtaget om bristande insikt om vad räkenskapsrevision de facto består av. Exempelvis antyds att det faktum att bolag i kontantbranschen valt bort revision i högre utsträckning kan ha bidragit till ökat skatteundandragande i dessa branscher. Det är dock högst tveksamt om räkenskapsrevision är en effektiv metod att undvika skatteundandragande i kontanthandeln. Revisorns uppgift är att granska företagets bokföring. Av det följer att transaktioner som inte registreras i bokföringen faller utanför revisions kontrollområde. Något sådant resonemang återfinns dock inte i Riksrevisionens rapport.

Det finns inte heller något som visar att revisionspliktens avskaffande har orsakat en ökad ekonomisk brottslighet . Sedan 2010 har de anmälda skattebrotten minskat och bokföringsbrotten ökat. Samtidigt har antalet aktiebolag totalt sett ökat kraftigt. De flesta anmälda bokföringsbrotten gäller dessutom mindre allvarlig brottslighet. Enligt Skatteverket finns det inte heller något som tyder på att skattefelet generellt sett skulle ha ökat. I den rapport från Ekobrottsmyndigheten som Riksrevisionen refererar till dras långtgående och illa underbyggda slutsatser om den slopade revisionsplikten, men det finns inte något i Ekobrottsmyndighetens underlag som tyder på att reformen har lett till ökad brottslighet.

Anmärkningsvärt är att Riksrevisionen i sin granskning inte har kontaktat någon näringslivsorganisation. Med anledning av den pågående granskningen har Svenskt Näringsliv i en skrivelse till Riksrevisionen i juni 2016 uppmärksammat Riksrevisionen på vad reformen betytt för näringslivet samt pekat på att de svenska tröskelvärdena för revisionsplikt är väsentligt lägre än de som används i, i princip, samtliga övriga EU-länder. Detta nämns inte i rapporten, som överhuvudtaget utelämnar väsentlig information om den EU-reglering som finns på området och konkurrensaspekterna av det svenska regelverket.

Däremot lämnar Riksrevisionen stort utrymme åt det faktum att regeringen ännu inte genomfört den uppföljning av reformen som aviserades vid dess införande. Man undviker dock helt att nämna att syftet med den aviserade uppföljningen, så som det är framställt i propositionen, var att utreda möjligheten till att utöka reformen till EU-direktivets nivå i linje med utredningens ursprungliga förslag som även de flesta remissinstanser ställde sig positiva till. Att Riksrevisionens rapport på detta sätt utelämnar väsentlig information är anmärkningsvärt.